Privat visning i Kista
Morsan och jag möttes på t-banan vid Stadshagen för att åka till Kista och kolla på en lägenhet. Jag hade ringt en mäklare och bokat tid för privat visning. Den öppna visningen hade tydligen redan varit. Kista var fint och fräscht, nästan bara sjuttiotalshus, väldigt många bostadsrätter. Lite förvirrande att hitta mellan gårdarna men det gick till slut.
Mäklaren var trevlig och gav oss dessutom en hel del info om Kista. Det finns ett bra och ett mindre attraktivt område. Den här lägenheten låg i det mer attraktiva området. Hehe, då tänker jag direkt att det bara är något folk har fått för sig och att man kanske får mer för pengarna i det mindre attraktiva området. Tydligen brukar det bli rätt höga priser där men jag tror inte det kommer alls lika mycket folk som till t.ex. Enskede och Midsommarkransen. Det var bra att vi tittade på den här lägenheten för väldigt många lägenheter i Kista har precis den planlösningen. Tvåa på 44 kvadrat, öppet mellan kök och vardagsrum, hyfsat stort sovrum. Det var en hel del att fixa i den lägenheten. Spisen var gammal, ett golv var fult, badrummet var inte kaklat och hade rostiga ränder utefter golvet, sprickor i taket osv. Det var också rätt så mörkt. Jag vet inte heller om jag gillar planlösningen. Att ha köket i vardagsrummet är ju inte att föredra. Egentligen tycker jag att det är bättre att ha stor sovalkov och bara ett rum och stort kök, men jag kanske kan lära mig att gilla det där också. Nej, vi fortsätter att kolla! På söndag på söndag på söndag…
Ont om lägenheter på Hemnet?
Iiiiiih, det börjar bli ont om lägenheter till salu! Inte en hel drös på Hemnet som det var i början av hösten. Men skit samma. Det finns i alla fall några. På söndag ska vi nog åka till Kista och kolla. Hehe, det går fort att övertala sig själv till vissa områden. För några månader sen var Kista inte tänkbart, men nu har jag frågat lite folk som vet hur det är där och alla säger att det är schysst. Kompromiss. Kanske…
Man måste vidga sina vyer, eller i alla fall ge det en chans. Det ska bli spännande. Nu ska jag titta lite på vad det finns den här veckan. Synd bara att de flesta mindre lägenheter i Kista ser exakt likadana ut och jag gillar inte riktigt det här med öppen planlösning mellan kök och vardagsrum.
Lägenheter i Enskede och Gubbängen
Idag var det dags för visningar av lägenheter igen. Inga direkta favoriter på gång men vi (i alla fall jag) får abstinens om vi inte får gå på visningar varje söndag!
Först åkte vi till Stureby, men det var mest för att ha någonting att göra. Stureby hör ju till Enskede och är därför dyrt. Bara en minut bort med tunnelbana (och promenadavstånd) ligger Bandhagen och där är det sex siffror billigare. Larvigt att betala extra för en postadress! Men ändå, Enskede är jättefint med sina villaområden och småvägar. Det var faktiskt otroligt många som gick på visningen. Det var två likadana vindsvåningar med sluttande tak. Ett enda stort vardagsrum och liten kokvrå. Ganska värdelöst. Men kul att se något helt annorlunda. En sådan liten lägenhet blir otroligt litet om man inte kan utnyttja utrymmet ända upp till taket. Citat morsan: “De borde mäta i kubikmeter istället!” 
Sen var det dags för Gubbängen. Vi hade en del tid över så vi hittade en lokal sylta (kan inte kalla den något annat) där vi drack lite te/kaffe. Det är spännande att upptäcka nya ställen där man inte varit förut. Gubbängen… helt okänt för mig. Trevligt! Och dyra lägenheter förstås eftersom det också hör till Enskede. En minut bort ligger Hökarängen men det hör till Farsta och är således billigare (dock dyrare än Bandhagen och ganska fattigt på bostadsrätter – Farsta och Farsta strand har fler men där går min gräns för hur långt jag vill åka när jag ska in till stan). Farsta kan dessutom bli rätt dyrt p.g.a. Farsta centrum som är attraktivt.
Det kom otroligt många på visningen, nästan lika många som till lägenheten vi såg i Bergshamra. Förmodligen blir det sådan rusning när månadskostnaden är låg. Lägenheten kändes också ganska trång och var lite småskabbig. Det var någon Nintendo-nörd som bodde där! Tur att jag inte gillade den för den kommer nog att gå upp till oanade höjder.
Okey, Enskede verkar helt uteslutet. Det blir helt enkelt för dyrt. Låga utgångspriser går upp jättemycket och är utgångspriset högt så är det helt enkelt för högt även om det inte går upp lika mycket. Puh, det är en hel vetenskap det här! Sen är det det här med månadskostnaden. Den har inte bara stor betydelse, den är avgörande för hur många som kommer och hur mycket priset går upp. Alla vi tittade på idag hade månadskostnader på under 2000 spänn. Det är ingen idé att kolla på sådant mer. Även om det skulle ta 30 år att betala av den extra månadsavgiften om man räknar på mellanskillnaden så tänker inte folk så eftersom det är så förmånligt att låna.
Okej, så då testar vi en ny grej: jag börjar kolla på lägenheter i Farsta (men då ska det vara riktigt schysst) och Kista. Kista är visserligen dyrt men det kanske inte går upp så mycket där, vem vet. Nästan alla lägenheter där har ett utgångspris i min prisklass, månadskostnaden är nästan alltid så där halvlåg, det är för det mesta tvåor på 45 kvadrat med öppen planlösning mellan vardagsrum och kök. Jag tycker ju Kista har känts sunkigt (med tanke på priset) eftersom man då måste åka hem på blå linjen som är så stökig (tro mig, jag har gjort det när jag åkt från Fredrika hundratals gånger och det är inte kul på kvällen!) men själva Kista är tydligen ett schysst område med en stor galleria och även muppar som bor i Solna måste ju åka blå linjen.
Slutpriset blev för högt
Mäklaren ringde på morgonen och sa att det kommit ett nytt bud på lägenheten i Högdalen. Det var någon ny spekulant som plötsligt kommit in i bilden. Antagligen hade han haft en “hemlig”, privat visning nu i veckan. Jag höjde tiotusen men sen dröjde det inte länge förrän han ringde igen och sa att de andra höjt. Och han ville ha ett besked idag, sa han bestämt. Jag hade redan bestämt mig: nej! Jag tänker inte hals över huvud plötsligt höja mitt bud när månadskostnaden är såpass hög. Då hade jag sprängt gränsen för priset och månadskostnaden är i överkant.
De segade dessutom med budgivningen (kunde de inte börjat i måndags?) och sen bara för att det var fredag ville de sätta igång och höja en gång i halvtimmen. De hade haft extra visningar i veckan bara för att trissa upp priset. Nej nej nej, det är det inte värt. Jag skulle i så fall behövt låna pengar av morsan och farsan och dessutom ha en hög månadskostnad. Slutpriset som det blev var absolut inte mycket för den lägenheten men det var mycket för mig och jag tror faktiskt att den skulle gått upp ännu mer. Redan det sista budet jag lade var faktiskt nästan för mycket.
Hihi, när det gäller den här typen av grejer glömmer jag fort. Jag har sett många bra lägenheter nu och jag kommer ihåg varenda en jag sett men jag är aldrig ledsen för att jag inte fick den eller den eller så. Man är ju hela tiden beredd på sånt här. Det är helt enkelt väldigt flyktigt! Och så är det ju egentligen jakten som är det intressanta… Man vet aldrig vad man får se nästa gång. På söndag är det visningar igen.
Vi ringde också till mäklaren som visade den första i Hökmossen som vi var på i söndags och det hade inte kommit ett enda bud! De hade i stället fått ett skambud men säljaren hade inte accepterat det.
Resten av dagen funderade jag över det här med lägenheter och vad jag vill ha och jag behöver ju egentligen inte större än den i Hökmossen (1,5:a). Jag kom fram till en annan grej också: det vore fan ändå smutt att försöka få låg månadskostnad. Hellre högre slutpris då. Problemet med den i Hökmossen var just att månadskostnaden låg så högt. Jag har inte bråttom, jag borde kunna ställa det kravet! Fast sen tänkte jag att jag kanske inte kan ställa sådana krav. Det jag vill ha existerar kanske inte.
Jag funderade också över varför jag hela tiden känner någon sorts känsla av utpustning när vi inte hittar någonting eller när priset går upp för mycket så det inte blir något. Vadå, vill jag inte flytta eller vad är det? Jag har försökt att finna svaret länge nu. Det jag kommit på är att det känns som om jag gör ett misstag. Det jag har kommit fram till är att den känslan antagligen kommer från att det handlar om så himla mycket pengar. Det är så mycket pengar att man kan bli mörkrädd när man tänker på det! Man är ju dessutom orolig att priserna ska sjunka tills det är dags att flytta igen, att man inte ska få ut det man lade. Sen känns det ju som om man verkligen vill hitta någonting skitbra! Det skulle kännas väldigt trist att bara vara halvnöjd med lägenheten. Högdalen är ju t.ex. inte mitt favoritområde. Stockholm är en jobbig stad. Man har ett antal stora “proppar” utefter tunnelbanan, områden som är jättedyra (t.ex. Enskede och Bromma) men kommer man utanför dem är man plötsligt ganska långt utanför stan. Det finns liksom inga kompromisser. En annan grej jag har tänkt mycket på är att jag faktiskt är ganska nyfiken på hur det kommer bli senare i höst när det är riktigt kallt och jävligt. Kanske kan man göra ett riktigt klipp då bara för att det är julklappsstress eller snöstorm. Jag tror ju lite på ödet, så varför skulle inte en pärla kunna dyka upp och minimalt med folk på visningen? Det är ju säkert färre objekt ute då, men ändå… Jag vill göra ett bra köp! En schysst affär! Eller också har jag bara förträngt att jag är rädd för förändringar… Ha!
Budgivning på lägenheten i Högdalen
Mäklaren ringde förresten idag och sa att han hade ett bud på lägenheten i Högdalen. Jag höjde men efter det måste jag nog tänka på saken. Vilken jävla gambling! Det känns som att kasta pengar omkring sig likt Joakim von Anka eller nån annan dåre.
Men jag är inte så där att jag blir ledsen om jag inte vinner. Det finns ingen lägenhet jag “bara måste ha”. Jag ser ganska kallt på saken. Slutpriset är ju en del av helhetsintrycket kan man säga. En lägenhet kan vara perfekt för ett visst pris men en ren loserdeal för ett mycket högre pris.
Lägenheter i Högdalen och Hökmossen
Efter frukosten hade vi var och en skilda aktiviteter planerade. Stefan skulle träffa kompisar i Skarpnäck och jag skulle på lite visningar med morsan. Idag hade jag två favoriter som jag hittat i förra veckan.
Morsan och jag åkte först till Telefonplan för att kolla på två lägenheter i Hökmossen. Vi kände igen oss eftersom vi kollat där förut. Den här låg bara ett par hus bort från den vi kollade på sist. Lägenheten var en 1,5:a med arbetskök och matrum/sovrum. Det verkar vara gott om dem i Hökmossen. En grej jag inte gillar med sådana lägenheter är att det inte finns någon självklar plats att sitta och käka på (extrarummet vill man ju ha som sovrum). Den här kändes dock väldigt trivsam. Lättmöblerad, fint sovrum, litet valv i dörröppningen in till vardagsrummet. Men så var den också lite sliten. Handtagen var fula, parketten var bra repig, köklådorna var lite trasiga, duschplatsen var helt improviserad mitt i badrummet, listerna behövde målas, det var sprickor i väggarna eftersom man målat direkt på en tapet osv. osv. Det var en fin lägenhet, men mycket att jobba med. Trappuppgången var rätt så trasig vilket bidrog lite till ett sunkigt helhetsintryck.
Annars är Hökmossen ett okej område, för det mesta har lägenheterna balkong, det är nära till stan och ändå hyfsat låga priser (utgångspriset för den här var lågt och mäklaren sa att de inte alls går upp lika mycket där som i Midsommarkransen). Hela Hägersten har ett skönt lugn över sig som man känner av väldigt väl. Vi hade en timme på oss till nästa visning som också skulle vara i Hökmossen och då tog vi en promenad i området. Mycket villor och några små parker men just inga affärer och så var det ju tio minuter till tunnelbanan även om man gick i hyfsat rask takt. Vi lyckades i alla fall hitta en liten pub en bit bort där vi satte oss och tog kaffe/coca-cola.
Sen drog vi till nästa visning. Planlösningen på den här lägenheten var väldigt lik den första men den här var snäppet skruttigare och kändes så där läskig och spöklik som den allra första vi såg för länge sen i Hökmossen. Nej, den gillade jag inte.
Vi skyndade till nästa visning som var i Högdalen. Det var en utav favoriterna och den var t.o.m. finare i verkligheten än på bilderna. Det var alltså en tvåa, ganska lik den som Björn har. Sovrummet var rymligt och kändes soft, vardagsrummet var väldigt lättmöblerat och det fanns en balkong som också var användbar. Den här lägenheten låg längst ner men det var inte i markplan så därför var det just ingen insyn (inte mer än här hemma) och åt köket och sovrummet till var det ingen insyn alls utan bara ett grönt och lummigt område. En stor fördel var att den låg på hörnet vilket ju gör att man dels bara får två grannar (bredvid åt ena hållet och ovanför) istället för fyra som är det normala och fönster åt flera håll. En jäkligt cool grej med den här lägenheten var att köket (som inte gick att sitta i) övergick i en separat, trevlig matplats med fönster och en öppning ut mot vardagsrummet. Det var som om man skurit ut en stor fyrkant ur väggen. Det gav väldigt mycket karaktär. Dessutom fanns det massor av garderober och massor av lådor och skåp i köket. Både praktisk och fin! Och bara fem minuter från t-banan.
På väg därifrån sa vi båda två: “Japp, den vill vi ha! Den tar vi!” Det är en sån där lägenhet där jag skulle kunna bo i många år. Den var så stor och rymlig men kändes ändå enhetlig och mysig. Den lämnar ingenting att önska förutom möjligen ett badkar. (Och så är ju inte Högdalen prio ett vad gäller område att bo i, men vill man ha stort är det enda chansen.) Utgångspriset var ganska lågt men vi får se hur mycket den stiger. Månadskostnaden är högre än Björns (och hans är lite mindre) och så är det ju längst ner.
Drömlägenheten
Sen skulle jag på en visning i Västertorp nära Hägerstensåsen. Det var den där jättefina lägenheten som jag fallit för redan när jag sett den på Internet. Helt nybyggt hus och otroligt fräscht allting. Vackra varma träfärger på väggar och golv. Den var precis så fin som den såg ut på bilderna. Stor sovalkov och stort, fint kök, rejäl klädkammare. En hel del karaktär! Jag fick enbart positiva vibbar av den. Ett stort problem var dock insynen. Den låg ju allra längst ner och man kunde se rakt in i köket om man gick förbi utanför. Vardagsrummet hade också en del insyn både från lägenheter ovanför och från gården. Det var det som var negativt. Insyn åt ett håll vore kanske okey, men det här var så mycket från båda hållen. Hade den legat en våning högre upp hade den väl i och för sig haft ett utgångspris på mycket mer.
Nu känns det bra att jag vet vilken typ av lägenhet jag vill ha. Jag har ju i alla fall hittat minst tre stycken (av alla 21 vi varit och tittat på) som jag gillat skarpt. När morsan och brorsan kommit hem från landet fikade morsan och jag och jag berättade om lägenheten. Vi läste igenom papperen jag fått med mig och upptäckte en otroligt negativ sak. Månadskostnaden var ju ganska hög och det gick väl att leva med, men morsan upptäckte att det stod att föreningen skulle få mindre bidrag i framtiden och att de räknade med en höjning av månadskostnaden på 2-3% per år. Det blir ju jättemycket till slut. Och då kan det bli svårt att inte gå back en massa sen när man vill sälja den. Så det gjorde att vi drog öronen åt oss. Insyn kan man kanske fixa men det är otroligt dumt med en hög månadskostnad. Är det något som kan sänka värdet på en bostadsrätt så är det det!
Lägenheter i Akalla och Husby
Han skulle hem till en polare som heter Jon och fira dennes födelsedag och jag skulle till Husby och Akalla för att titta på lägenheter. Lisa var snäll nog att göra mig sällskap. Vi sågs på Husbys tunnelbaneperrong klockan tre. “Urrrrrk, vilka dåliga vibbar jag får!” sa Lisa. Minnen från tiden med Jonas kom krypande. Lisa började rabbla upp folk som bodde i Husby förutom Jonas. Katarina, Robban, Andreas (Henkes kompis), Anneli (Jonas polare). Bläh! Typ samma folk som jobbar natt på posten i Tomteboda.
Första lägenheten var en tvåa på 55 kvm. Det var en otrolig skillnad mellan visningarna här och dem i t.ex. Midsommarkransen. Det var mycket stökigare t.ex. Trappuppgången och lägenheten var relativt häckiga. Spisen var från 70-talet och det fanns en del att göra. Men det var ju stort, nära till t-banan och helt insynsskyddat.
Nästa lya låg i Akalla. Hela namnet, Akalla, har en väldigt negativ klang i mina öron. Jag ryser lite och får en stark loservarning. Men just nu känns det som om man måste ha ett väldigt öppet sinne. Den lägenheten var faktiskt väldigt fin. 65 kvadratmeter, det mesta nytt, stort vardagsrum, stort sovrum, stort kök och klädkammare samt en balkong mot ett grönt område. Nackdelen var en loftgång precis utanför köket. Bu för att ha folk gående där. Och så kändes det som om det var lite väl mycket dörrar, men det var egentligen inget problem. Men Akalla! Men Akalla! Gillar inte Akalla. Bläh! Måste nog genomgå en del nederlag i budgivningar i bättre områden innan jag slutligen underkastar mig Akalla och Husby.
Sen gick vi på dagens sista visning – ett dödsbo, ett renoveringsobjekt till lägenhet högst upp med inglasad balkong. Jag överdriver inte om jag säger att allt, precis allt skulle göras om där. Tapetsera om, måla, kanske byta golv, totalrenovera badrummet, spisen var gammal, alla fönsterstoppar och handtag var urgamla. Både jag och Lisa gillade också planlösningen bättre på den innan. Det är ju lite kusligt med renoveringsobjekt.
Mäklarna i dessa områden är lustigt nog också helt annorlunda än i t.ex. Midsommarkransen. De var jättetrevliga och roliga, lite galna faktiskt. “Spisen ser ju inte ut att vara använd så mycket trots allt. Men hon lagade nog inte så mycket mat de senaste två månaderna. Hahaha! Då var hon ju död! Nej, vad hemskt, så får man ju inte säga. Stackars Elna, frid över hennes minne!” Roligt när en mäklare säger så liksom.
Köpa lägenhet i Bagarmossen
Men sen var det bara att gå upp och käka frukost för vi skulle iväg på två visningar. Den första lägenheten låg i Skärholmen, alldeles nybyggt hus. Det var en liten 1,5:a, fräsch och fin. Jag tyckte dock att den kändes lite trång. Det var för mycket väggar om man säger så. Och ingenstans där man kunde ha någon vettig matplats. Vi tog en titt i Skärholmens centrum också. Vilken metropol! Jag visste faktiskt inte att det var så stort. Bio, restauranger, massor av affärer. Soft. Men ändå fanns där en ghettokänsla som både jag och Stefan kände av (och även Fredrika när jag senare pratade med henne). Det var svårt att sätta fingret på varifrån den kom.
Vi drog vidare till nästa visning som låg en bra bit därifrån, närmare bestämt i Bagarmossen. Från en säker källa (någon Anders på morsans jobb) har jag hört att man får väldigt mycket lägenhet för pengarna i Bagarmossen. Om det beror på att området är så stökigt att polisen patrullerar där hela nätterna (hört från annan källa, nämligen Klara) vet jag inte. Det är i alla fall väldigt nära till vacker natur. Det var en minitvåa vi tittade på där. Men det var en av de få gånger jag verkligen kände direkt att det inte kändes bra att gå in över tröskeln. Trång korridor till vardagsrummet som hade en smal form och var väldigt litet. Huu, jag ville ut rätt snabbt.
Så idag har jag vidgat mina vyer direkt när det gäller lägenhet. Jag måste få smälta detta innan jag beslutar om jag vill titta mer i de områdena.
Mäklare alltså
När jag kom hem idag drog morsan och jag och köpte hamburgare på McDonalds. Det var länge sen vi gjorde det sist. Morsan hade varit och kollat på en annan lägenhet i Abrahamsberg igår (visningarna var samtidigt och vi kunde inte välja). Den var fin men hade visst väldigt mycket insyn och låg på nedre botten. Den började också på ett väldigt lågt utgångspris och morsan hade frågat mäklaren vad han trodde den skulle hamna på. Då hade han svarat att den nog skulle hamna någonstans kring utgångspriset. Jag fattar ingenting! Nåväl, vi får följa fallet.
En annan rolig sak var att mäklaren skrivit i objektbeskrivningen att lägenheten var insynsskyddad men när man kom dit insåg man att det var insyn ända från tunnelbanan! En gubbe hade tydligen påpekat det och muttrat: “Hörrö vad menar du med ingen insyn va?” varpå mäklaren hade sagt något om att han inte menade det fönstret eller liknande.
Fyra grejer jag ska göra för att försöka öka chanserna att hitta en lägenhet är:
1. Börja kolla igen om en månad eller två med förhoppningen att färre går på visningar då.
2. Höja smärtgränsen. Just nu har vi en viss summa som vi kan lägga kontant. Men kanske måste jag låna lite av morsan och farsan. Inte kul, men vad gör man? Jag får väl amortera fett sen.
3. Kolla mer på utgångspriser över smärtgränsen. Hittills har jag kollat på lägenheter som ligger under det men då kanske de stiger mycket mer. Vem vet?
4. Pröva alternativa grejer som t.ex. att snacka med mäklare direkt eller kolla i olika lokaltidningar för att hitta något som inte är utannonserat på Internet eller DN (hela världen kollar ju där).