Den första visningen var i Midsommarkransen. Jag vet att det var dumt att åka dit. Jag behövde nog egentligen bara “säga adjö” till Midsommarkransen. Det var förstås massor med folk där. Väldigt fin lägenhet, arrrrgh! Man ska som sagt aldrig lita på utgångspriser. De kan lugnt gå upp till nästan det dubbla efter budgivning, i Högdalen är det helt annorlunda, där går de inte upp lika mycket. Akalla däremot kan man räkna med att lägenheter inte går upp mer än 40.000, ibland inte ens det. Egentligen fattar jag inte vad mäklarna håller på med, men man får helt enkelt lära sig systemet.

Nästa visning var i Kista. Den hade exakt likadan planlösning som den vi tittade på i torsdags men hade ingen balkong. Däremot låg den högst upp och hade utsikt över hustaken. Den var också väldigt fräsch. Alla dörrar, lister och golv var utbytta och det var väldigt ljust eftersom den låg så högt upp. Dock inget kaklat badrum.

Lägenheten var väldigt fin men jag vet som sagt inte om jag gillar planlösningen. Att ha köket i vardagsrummet är ju inte optimalt. Jag vill ju egentligen ha större men frågan är om det går att få. Man undrar ju hur man ska tänka. Ska man tänka att: “det här är ganska bra, det tar jag för jag kan nog inte få något bättre”, eller ska man tänka: “jag vill vara jättenöjd, annars får det vara”? Svårt!

Mäklaren var trevlig och gav oss dessutom en hel del info om Kista. Det finns ett bra och ett mindre attraktivt område. Den här lägenheten låg i det mer attraktiva området. Hehe, då tänker jag direkt att det bara är något folk har fått för sig och att man kanske får mer för pengarna i det mindre attraktiva området. Tydligen brukar det bli rätt höga priser där men jag tror inte det kommer alls lika mycket folk som till t.ex. Enskede och Midsommarkransen. Det var bra att vi tittade på den här lägenheten för väldigt många lägenheter i Kista har precis den planlösningen. Tvåa på 44 kvadrat, öppet mellan kök och vardagsrum, hyfsat stort sovrum. Det var en hel del att fixa i den lägenheten. Spisen var gammal, ett golv var fult, badrummet var inte kaklat och hade rostiga ränder utefter golvet, sprickor i taket osv. Det var också rätt så mörkt. Jag vet inte heller om jag gillar planlösningen. Att ha köket i vardagsrummet är ju inte att föredra. Egentligen tycker jag att det är bättre att ha stor sovalkov och bara ett rum och stort kök, men jag kanske kan lära mig att gilla det där också. Nej, vi fortsätter att kolla! På söndag på söndag på söndag…

Den studentrumsliknande lägenheten i den där skolan i Liljeholmen däremot hade inte en käft varit intresserad av. Tyvärr var ju inte jag det heller. Det som kan vara lite hoppfullt är dock att mäklarna själva låtit väldigt förvånade över dessa höga bud. Och när morsan snackade med sin chef (hon är engelska) om saken så hade hon sagt att: “Men, det förstår ni väl att priserna går upp nu! Vänta till i vinter, till jul. Det gör vi alltid hemma i England. Det är smart för då är det ingen som vill flytta.” Hon har ju rätt. Vi behöver ju inte vänta till jul men vi kan ju idla en stund nu, softa lite i oktober, köra stenhårt i november och om inget annat hjälper – sätta in dödsstöten runt helgruset i årets slut!

Vi fick leta en hel del innan vi hittade fram till gatan där visningen skulle vara. Vi fick fråga en hel del folk, tanter och ungar med dreadlocks. Lägenheten var lite småsunkig, en del puts behövdes. Rummet kändes ganska litet och svårmöblerat, badrummet var överdimensionerat, men den hade dock en rejäl balkong. Vi frågade om det hade varit många som kollat på den. Det hade varit jättemånga. Vi frågade vad han trodde den skulle komma att hamna på. Han sa att han redan igår fått ett bud och gissade att den nog skulle gå upp med ungefär 60%. I Fruängen. Lustigt att mäklarna säger så där, att de erkänner rätt ut att de sätter utgångspriser så långt under det som de tror blir slutpriset. Fast det var ju värdefull information. Han sa faktiskt också att det är ovanligt många som kommer och kollar i början av hösten men att intresset börjar mattas av fram i oktober, november.

På tunnelbanan fattade jag och morsan ett beslut. Vi skulle inte leta efter några lägenheter, inte snacka om det eller gå på några fler visningar förrän om tidigast en månad. Vi ger upp så länge, tar en paus. Så får vi se sen. Det här tar på krafterna mer än det ger. Man kan dock inte vänta för länge. Om ett halvår kan priserna ha gått upp ytterligare. Det bekräftades att vi fattat rätt beslut när vi kom hem och jag kollade budgivningen på nätet. En etta på 30 kvm i Midsommarkransen med dusch i korridoren (alltså inte inne i lägeheten) var redan efter en dag uppe jättemycket. Vilken enorm loserdeal, tycker jag, men alla andra verkar tycka det är helt normalt… Utom Stefan. Jag berättade alltsammans för honom och han tyckte ju exakt som jag.

Morsan, jag och Stefan drog iväg för att möta Fredrika vid den första visningen som ägde rum en bit utanför Liljeholmen. Vi försökte att gå dit men vi fattade inte hur vi skulle gå. Vi hade ju tänkt oss att vi skulle kunna fråga någon om vägen men det var också omöjligt eftersom det var helt öde. Vi gick förbi ett centrum med en massa affärer och restauranger. Inte en människa syntes till! Allt var stängt, t.o.m. Pressbyrån. Sen försökte vi ta en buss som skulle gå direkt dit men hittade förstås inte busshållplatsen. Fredrika fick helt enkelt komma och hämta oss.

Det var två lägenheter vi skulle kolla på. Båda låg i en skola som var ombyggd till ungdomslägenheter. Den första vi kollade på var ganska fin med kök och vardagsrum i ett och hallfönster rakt ut mot skogen. Tyvärr låg vardagsrumsfönstren rakt ut mot en skolgård/lekplats vilket ju inte var så där jättehejsan. Den andra lägenheten låg på nedre botten i samma uppgång som skolan. Då skulle man låsa upp dörren till sitt ljuva hem medan det ringde ut till rast, typ. Dessutom fick man studentkorridorvibbar (eller kontorsvibbar eller t.o.m. tvättstugevibbar) av skiten och allt detta till ett alldeles för högt pris. Nja………

Vi drog vidare mot Vattenledningsvägen i Midsommarkransen men den visningen var inställd för de hade fått fel nycklar. Då åkte vi till Tegelbruksvägen för att kolla på ett renoveringsobjekt till lägenhet där utgångspriset var väldigt lågt. Heh, det var fler som tänkt samma tanke. Jag vet inte vad som hände där, men det var då jag började tappa hoppet. Det var smockfullt med folk. Folk är som hökar, som gamar, det är hemskt att se! Folk gör vad som helst, betalar vad som helst, offrar allt och är intresserade av vad som helst när det gäller bostäder. Det är nästan tragiskt. Den där sunkiga lägenheten kommer att gå upp till jag vet inte hur mycket. Bara för att utgångspriset var lågt kommer jättemånga och kollar och tycker det är jättefint fast det ser för jävligt ut och sen betalar de i alla fall vad som helst. Det är tyvärr så det går till ibland.

Okej, tänkte jag. Jag får leta lägenhet lite längre ut. Om Björn fick en jättestor tvåa i Högdalen för ett hyfsat pris så borde jag kunna hitta en schysst etta där. Även om ingen kommer att hälsa på en i Högdalen så bor ju i alla fall Björn och Kalle där, haha! Enda problemet är att det är lite dåligt ställt med små lägenheter där, det finns mest stora.

Vi kollade en till lägenhet i närheten. Man gick väl in, sa “hmm hmm” och gick ut igen ungefär. Vi skulle förresten åkt på ännu en visning men det var fast pris på den lägenheten. Gissa vad? Den var förstås såld innan visningen ens hade hunnit äga rum. Antagligen hade någon bara köpt den utan att åka och kolla på den.

Vi åkte sen till Bergshamra för att kolla på den sista. Fredrika och morsan höll på och pekade ut vattnet, att det var gångavstånd till bad, tunnelbanan låg en minut bort och allt var jättefint. Det kändes som att lukta på en chipspåse men inte få smaka (=Kalles gamla citat då vi fick stå i en gränd och trängas vid millennieskiftet därför att vi inte nådde fram till Europe). Jag ville inte bli suktad mer! Men det blev jag. Lägenheten var jättefin och läget var perfekt… och så var det hur många som helst där och kollade. Intresselistan var proppfull och det är dessutom en till visning i veckan. Hej då!

Det är verkligen lurigt det där med utångspriser på lägenheter. Att det kan gå upp så mycket. Man måste verkligen lära sig hur mycket priserna går upp i de olika områdena. I Stockholms innerstad kan det ju nästan gå upp till det dubbla, ja inte riktigt, men nästan. I förorten är det lite annorlunda men det är ändå lurigt. I vissa områden hamnar slutpriset ganska nära utgångspriset medan det i andra områden blir en hel siffra till på slutet.

“Hur många lägenheter ska vi titta på idag då?” frågade Fredrika. “Fyra,” svarade jag. “Resten tar vi på tisdag.” Då upplyste Fredrika mig om att visningarna bara tar fem-tio minuter och att man sen knallar vidare. Jag vet inte vad jag hade fått för mig! Så när vi kollade på schemat insåg vi att vi nog skulle hinna med sju lägenheter.

Den första visningen var på Vattugatan i Sundbyberg. Det tog väl en minut att åka dit med bil från Fredrika. Där var jättemycket folk och det var ändå andra visningen. Lägenheten var fin men den kändes lite liten och så var utgångspriset högt och med tanke på alla som var där skulle den nog gå upp en del.

Vi åkte vidare mot Hägersten där resten av lägenheterna låg. Först tittade vi på en 1,5:a i Midsommarkransen. Den var väldigt fin faktiskt och det fanns inget egentligt fel med den förutom att vardagsrummet kändes lite svårmöblerat och kanske litet och att månadskostnaden var hög. Det var för övrigt mycket färre smurfar som var och kollade i Hägersten än i Sundbyberg. Mäklaren där tipsade oss om att en annan visning snart skulle äga rum ett par portar bort så den visningen gick vi också på. Det var en tvåa. Tänk så mycket bättre det vore med en tvåa egentligen! Den här var så stor och rymlig, man kunde haft datorn i sovrummet och så. Men den låg så långt ner och kändes därför mörk och så var det så nära en trafikerad väg (lyhört) plus hög månadskostnad.

Vi tog en promenad i trakten och letade efter tunnelbanan men hittade den aldrig. Det skulle finnas flera tunnelbanestationer i närheten men vi såg inte till någon faktiskt. När jag satt och kollade på vårt schema råkade det blåsa iväg också! Jättelångt bort, så jag fick springa över en väg och jaga. Fredrika garvade röven av sig förstås. Det blåste helt otroligt mycket, morsan blev yr i skallen av det.

Det var sedan ett glapp till nästa visning så vi beslutade oss för att ta varsin korv på den lokala körvmojen. Men plötsligt kände jag hur hungrig jag var så jag åt en hamburgare istället. Jag som längtat jättelänge efter grillad burgare med schysst dressing! Vi åt ute på en uteplats som hörde till grillen.

Nästa lägenhetsvisning var på Pingstvägen. Där var bra sunkigt. Trasigt i taket, trasigt handfat, amatörer som lagt golvet, amatörer som målat, det stank rök. Därifrån drog vi ganska kvickt. Mäklaren snackade om att priset nog skulle gå upp mycket men det var nog skitsnack. Den mäklaren kallade vi sedan för “pajasen”. Han verkade inte ha koll på någonting.

Bättre var det då på nästa lägenhet på Vattenledningsvägen. Där kändes man någon sorts skön atmosfär, det där som inte riktigt går att beskriva, det där “je ne sais quoi”! Den såg ut ungefär som Katarinas lägenhet med stor sovalkov. Köket var också jättefint. Men den var väldigt schysst inredd också så man lurades ju lite av det. Där skulle man med största sannolikhet ha trivts, det är ett som är säkert men där var också lite svårmöblerat eftersom det bara fanns två kortsidor som var fria att ställa soffan mot.

Vi åkte sen till Hökmossen för att kolla läget där. Det var vår favoritlägenhet när vi kollat på nätet, en 1,5:a med balkong. Fast den var inte så schysst. Det var något konstigt med den. Det var “je ne sais quoi” fast åt andra hållet! Det “spökade” som Fredrika sa. Lite mörkt, jättelitet kök och så var kylskåpet inkrånglat i en garderob. Konstiga saker! Så fel man kan ha om en favorit.

Slutligen drog vi så till Mälarhöjden för att titta på den sista lägenheten. Vi kollade in omgivningarna också och de var verkligen underbara! Strandpromenad, båtar och lummig grönska. Det var verkligen jättevackert. Lägenheten hade den finaste utsikt jag sett från en balkong: mot havet och högst upp. Det var så man hade kunnat börja lipa, så fint var det. Men själva lägenheten var svårmöblerad. Dels var det rätt litet och så fanns det bara en hel vägg (som inte hade någon dörröppning mitt på). Den var också dyr och hade förhållandevis hög månadskostnad plus att Mälarhöjden ju är längre ut än Midsommarkransen. Och så tittade vi på bostadsrättsföreningens anslag i trapphuset. De verkade inte trevliga! Så den glömde vi. Men utsikten var fin.

Vi hade faktiskt jätteroligt idag även om det inte var någon utav lägenheterna som var hundraprocentig. Det var ju första gången vi var och kollade så det är ju inte så konstigt att vi inte hittade nåt. Morsan och Fredrika tjatade om Vattenledningsvägen, men den kändes lite svårmöblerad och liten plus rejäl insyn från huset mitt emot. Bättre att avvakta då!

När jag kom hem ville jag inte tänka på lägenheter på ett tag. Jag tog det soft med tv-spel istället och så läste jag ut boken jag ska ge till Fredrika imorrn.