Morsan och jag åkte först till Telefonplan för att kolla på två lägenheter i Hökmossen. Vi kände igen oss eftersom vi kollat där förut. Den här låg bara ett par hus bort från den vi kollade på sist. Lägenheten var en 1,5:a med arbetskök och matrum/sovrum. Det verkar vara gott om dem i Hökmossen. En grej jag inte gillar med sådana lägenheter är att det inte finns någon självklar plats att sitta och käka på (extrarummet vill man ju ha som sovrum). Den här kändes dock väldigt trivsam. Lättmöblerad, fint sovrum, litet valv i dörröppningen in till vardagsrummet. Men så var den också lite sliten. Handtagen var fula, parketten var bra repig, köklådorna var lite trasiga, duschplatsen var helt improviserad mitt i badrummet, listerna behövde målas, det var sprickor i väggarna eftersom man målat direkt på en tapet osv. osv. Det var en fin lägenhet, men mycket att jobba med. Trappuppgången var rätt så trasig vilket bidrog lite till ett sunkigt helhetsintryck.

Annars är Hökmossen ett okej område, för det mesta har lägenheterna balkong, det är nära till stan och ändå hyfsat låga priser (utgångspriset för den här var lågt och mäklaren sa att de inte alls går upp lika mycket där som i Midsommarkransen). Hela Hägersten har ett skönt lugn över sig som man känner av väldigt väl. Vi hade en timme på oss till nästa visning som också skulle vara i Hökmossen och då tog vi en promenad i området. Mycket villor och några små parker men just inga affärer och så var det ju tio minuter till tunnelbanan även om man gick i hyfsat rask takt. Vi lyckades i alla fall hitta en liten pub en bit bort där vi satte oss och tog kaffe/coca-cola.

Sen drog vi till nästa visning. Planlösningen på den här lägenheten var väldigt lik den första men den här var snäppet skruttigare och kändes så där läskig och spöklik som den allra första vi såg för länge sen i Hökmossen. Nej, den gillade jag inte.

Vi skyndade till nästa visning som var i Högdalen. Det var en utav favoriterna och den var t.o.m. finare i verkligheten än på bilderna. Det var alltså en tvåa, ganska lik den som Björn har. Sovrummet var rymligt och kändes soft, vardagsrummet var väldigt lättmöblerat och det fanns en balkong som också var användbar. Den här lägenheten låg längst ner men det var inte i markplan så därför var det just ingen insyn (inte mer än här hemma) och åt köket och sovrummet till var det ingen insyn alls utan bara ett grönt och lummigt område. En stor fördel var att den låg på hörnet vilket ju gör att man dels bara får två grannar (bredvid åt ena hållet och ovanför) istället för fyra som är det normala och fönster åt flera håll. En jäkligt cool grej med den här lägenheten var att köket (som inte gick att sitta i) övergick i en separat, trevlig matplats med fönster och en öppning ut mot vardagsrummet. Det var som om man skurit ut en stor fyrkant ur väggen. Det gav väldigt mycket karaktär. Dessutom fanns det massor av garderober och massor av lådor och skåp i köket. Både praktisk och fin! Och bara fem minuter från t-banan.

På väg därifrån sa vi båda två: “Japp, den vill vi ha! Den tar vi!” Det är en sån där lägenhet där jag skulle kunna bo i många år. Den var så stor och rymlig men kändes ändå enhetlig och mysig. Den lämnar ingenting att önska förutom möjligen ett badkar. (Och så är ju inte Högdalen prio ett vad gäller område att bo i, men vill man ha stort är det enda chansen.) Utgångspriset var ganska lågt men vi får se hur mycket den stiger. Månadskostnaden är högre än Björns (och hans är lite mindre) och så är det ju längst ner.

Nu känns det bra att jag vet vilken typ av lägenhet jag vill ha. Jag har ju i alla fall hittat minst tre stycken (av alla 21 vi varit och tittat på) som jag gillat skarpt. När morsan och brorsan kommit hem från landet fikade morsan och jag och jag berättade om lägenheten. Vi läste igenom papperen jag fått med mig och upptäckte en otroligt negativ sak. Månadskostnaden var ju ganska hög och det gick väl att leva med, men morsan upptäckte att det stod att föreningen skulle få mindre bidrag i framtiden och att de räknade med en höjning av månadskostnaden på 2-3% per år. Det blir ju jättemycket till slut. Och då kan det bli svårt att inte gå back en massa sen när man vill sälja den. Så det gjorde att vi drog öronen åt oss. Insyn kan man kanske fixa men det är otroligt dumt med en hög månadskostnad. Är det något som kan sänka värdet på en bostadsrätt så är det det!

 En annan rolig sak var att mäklaren skrivit i objektbeskrivningen att lägenheten var insynsskyddad men när man kom dit insåg man att det var insyn ända från tunnelbanan! En gubbe hade tydligen påpekat det och muttrat: “Hörrö vad menar du med ingen insyn va?” varpå mäklaren hade sagt något om att han inte menade det fönstret eller liknande.

Fyra grejer jag ska göra för att försöka öka chanserna att hitta en lägenhet är:

1. Börja kolla igen om en månad eller två med förhoppningen att färre går på visningar då.

2. Höja smärtgränsen. Just nu har vi en viss summa som vi kan lägga kontant. Men kanske måste jag låna lite av morsan och farsan. Inte kul, men vad gör man? Jag får väl amortera fett sen.

3. Kolla mer på utgångspriser över smärtgränsen. Hittills har jag kollat på lägenheter som ligger under det men då kanske de stiger mycket mer. Vem vet?

4. Pröva alternativa grejer som t.ex. att snacka med mäklare direkt eller kolla i olika lokaltidningar för att hitta något som inte är utannonserat på Internet eller DN (hela världen kollar ju där).