Den första visningen var i Midsommarkransen. Jag vet att det var dumt att åka dit. Jag behövde nog egentligen bara “säga adjö” till Midsommarkransen. Det var förstås massor med folk där. Väldigt fin lägenhet, arrrrgh! Man ska som sagt aldrig lita på utgångspriser. De kan lugnt gå upp till nästan det dubbla efter budgivning, i Högdalen är det helt annorlunda, där går de inte upp lika mycket. Akalla däremot kan man räkna med att lägenheter inte går upp mer än 40.000, ibland inte ens det. Egentligen fattar jag inte vad mäklarna håller på med, men man får helt enkelt lära sig systemet.

Nästa visning var i Kista. Den hade exakt likadan planlösning som den vi tittade på i torsdags men hade ingen balkong. Däremot låg den högst upp och hade utsikt över hustaken. Den var också väldigt fräsch. Alla dörrar, lister och golv var utbytta och det var väldigt ljust eftersom den låg så högt upp. Dock inget kaklat badrum.

Lägenheten var väldigt fin men jag vet som sagt inte om jag gillar planlösningen. Att ha köket i vardagsrummet är ju inte optimalt. Jag vill ju egentligen ha större men frågan är om det går att få. Man undrar ju hur man ska tänka. Ska man tänka att: “det här är ganska bra, det tar jag för jag kan nog inte få något bättre”, eller ska man tänka: “jag vill vara jättenöjd, annars får det vara”? Svårt!

De segade dessutom med budgivningen (kunde de inte börjat i måndags?) och sen bara för att det var fredag ville de sätta igång och höja en gång i halvtimmen. De hade haft extra visningar i veckan bara för att trissa upp priset. Nej nej nej, det är det inte värt. Jag skulle i så fall behövt låna pengar av morsan och farsan och dessutom ha en hög månadskostnad. Slutpriset som det blev var absolut inte mycket för den lägenheten men det var mycket för mig och jag tror faktiskt att den skulle gått upp ännu mer. Redan det sista budet jag lade var faktiskt nästan för mycket.

Hihi, när det gäller den här typen av grejer glömmer jag fort. Jag har sett många bra lägenheter nu och jag kommer ihåg varenda en jag sett men jag är aldrig ledsen för att jag inte fick den eller den eller så. Man är ju hela tiden beredd på sånt här. Det är helt enkelt väldigt flyktigt! Och så är det ju egentligen jakten som är det intressanta… Man vet aldrig vad man får se nästa gång. På söndag är det visningar igen.

Vi ringde också till mäklaren som visade den första i Hökmossen som vi var på i söndags och det hade inte kommit ett enda bud! De hade i stället fått ett skambud men säljaren hade inte accepterat det.

Resten av dagen funderade jag över det här med lägenheter och vad jag vill ha och jag behöver ju egentligen inte större än den i Hökmossen (1,5:a). Jag kom fram till en annan grej också: det vore fan ändå smutt att försöka få låg månadskostnad. Hellre högre slutpris då. Problemet med den i Hökmossen var just att månadskostnaden låg så högt. Jag har inte bråttom, jag borde kunna ställa det kravet! Fast sen tänkte jag att jag kanske inte kan ställa sådana krav. Det jag vill ha existerar kanske inte.

Jag funderade också över varför jag hela tiden känner någon sorts känsla av utpustning när vi inte hittar någonting eller när priset går upp för mycket så det inte blir något. Vadå, vill jag inte flytta eller vad är det? Jag har försökt att finna svaret länge nu. Det jag kommit på är att det känns som om jag gör ett misstag. Det jag har kommit fram till är att den känslan antagligen kommer från att det handlar om så himla mycket pengar. Det är så mycket pengar att man kan bli mörkrädd när man tänker på det! Man är ju dessutom orolig att priserna ska sjunka tills det är dags att flytta igen, att man inte ska få ut det man lade. Sen känns det ju som om man verkligen vill hitta någonting skitbra! Det skulle kännas väldigt trist att bara vara halvnöjd med lägenheten. Högdalen är ju t.ex. inte mitt favoritområde. Stockholm är en jobbig stad. Man har ett antal stora “proppar” utefter tunnelbanan, områden som är jättedyra (t.ex. Enskede och Bromma) men kommer man utanför dem är man plötsligt ganska långt utanför stan. Det finns liksom inga kompromisser. En annan grej jag har tänkt mycket på är att jag faktiskt är ganska nyfiken på hur det kommer bli senare i höst när det är riktigt kallt och jävligt. Kanske kan man göra ett riktigt klipp då bara för att det är julklappsstress eller snöstorm. Jag tror ju lite på ödet, så varför skulle inte en pärla kunna dyka upp och minimalt med folk på visningen? Det är ju säkert färre objekt ute då, men ändå… Jag vill göra ett bra köp! En schysst affär! Eller också har jag bara förträngt att jag är rädd för förändringar… Ha!

Men jag är inte så där att jag blir ledsen om jag inte vinner. Det finns ingen lägenhet jag “bara måste ha”. Jag ser ganska kallt på saken. Slutpriset är ju en del av helhetsintrycket kan man säga. En lägenhet kan vara perfekt för ett visst pris men en ren loserdeal för ett mycket högre pris.

Morsan och jag åkte först till Telefonplan för att kolla på två lägenheter i Hökmossen. Vi kände igen oss eftersom vi kollat där förut. Den här låg bara ett par hus bort från den vi kollade på sist. Lägenheten var en 1,5:a med arbetskök och matrum/sovrum. Det verkar vara gott om dem i Hökmossen. En grej jag inte gillar med sådana lägenheter är att det inte finns någon självklar plats att sitta och käka på (extrarummet vill man ju ha som sovrum). Den här kändes dock väldigt trivsam. Lättmöblerad, fint sovrum, litet valv i dörröppningen in till vardagsrummet. Men så var den också lite sliten. Handtagen var fula, parketten var bra repig, köklådorna var lite trasiga, duschplatsen var helt improviserad mitt i badrummet, listerna behövde målas, det var sprickor i väggarna eftersom man målat direkt på en tapet osv. osv. Det var en fin lägenhet, men mycket att jobba med. Trappuppgången var rätt så trasig vilket bidrog lite till ett sunkigt helhetsintryck.

Annars är Hökmossen ett okej område, för det mesta har lägenheterna balkong, det är nära till stan och ändå hyfsat låga priser (utgångspriset för den här var lågt och mäklaren sa att de inte alls går upp lika mycket där som i Midsommarkransen). Hela Hägersten har ett skönt lugn över sig som man känner av väldigt väl. Vi hade en timme på oss till nästa visning som också skulle vara i Hökmossen och då tog vi en promenad i området. Mycket villor och några små parker men just inga affärer och så var det ju tio minuter till tunnelbanan även om man gick i hyfsat rask takt. Vi lyckades i alla fall hitta en liten pub en bit bort där vi satte oss och tog kaffe/coca-cola.

Sen drog vi till nästa visning. Planlösningen på den här lägenheten var väldigt lik den första men den här var snäppet skruttigare och kändes så där läskig och spöklik som den allra första vi såg för länge sen i Hökmossen. Nej, den gillade jag inte.

Vi skyndade till nästa visning som var i Högdalen. Det var en utav favoriterna och den var t.o.m. finare i verkligheten än på bilderna. Det var alltså en tvåa, ganska lik den som Björn har. Sovrummet var rymligt och kändes soft, vardagsrummet var väldigt lättmöblerat och det fanns en balkong som också var användbar. Den här lägenheten låg längst ner men det var inte i markplan så därför var det just ingen insyn (inte mer än här hemma) och åt köket och sovrummet till var det ingen insyn alls utan bara ett grönt och lummigt område. En stor fördel var att den låg på hörnet vilket ju gör att man dels bara får två grannar (bredvid åt ena hållet och ovanför) istället för fyra som är det normala och fönster åt flera håll. En jäkligt cool grej med den här lägenheten var att köket (som inte gick att sitta i) övergick i en separat, trevlig matplats med fönster och en öppning ut mot vardagsrummet. Det var som om man skurit ut en stor fyrkant ur väggen. Det gav väldigt mycket karaktär. Dessutom fanns det massor av garderober och massor av lådor och skåp i köket. Både praktisk och fin! Och bara fem minuter från t-banan.

På väg därifrån sa vi båda två: “Japp, den vill vi ha! Den tar vi!” Det är en sån där lägenhet där jag skulle kunna bo i många år. Den var så stor och rymlig men kändes ändå enhetlig och mysig. Den lämnar ingenting att önska förutom möjligen ett badkar. (Och så är ju inte Högdalen prio ett vad gäller område att bo i, men vill man ha stort är det enda chansen.) Utgångspriset var ganska lågt men vi får se hur mycket den stiger. Månadskostnaden är högre än Björns (och hans är lite mindre) och så är det ju längst ner.

Jag bad att få komma och kolla på Björns nya lägenhet, jag var så nyfiken efter allt jag har hört. Den kändes ju verkligen stor (62 kvm). Det var öppet mellan köket och vardagsrummet. Köket var jättefräscht med snyggt kakel och hällspis. Och sovrummet var hyfsat stort. Han hade inte fått i ordning så bra ännu. Den var i alla fall finare än alla lägenheter vi kollat på hittills. “Jag tar den här då!” garvade jag. “Nej du, den här kommer jag nog hålla mig kvar vid ett tag till!” Hi hi, undra på det.