Den studentrumsliknande lägenheten i den där skolan i Liljeholmen däremot hade inte en käft varit intresserad av. Tyvärr var ju inte jag det heller. Det som kan vara lite hoppfullt är dock att mäklarna själva låtit väldigt förvånade över dessa höga bud. Och när morsan snackade med sin chef (hon är engelska) om saken så hade hon sagt att: “Men, det förstår ni väl att priserna går upp nu! Vänta till i vinter, till jul. Det gör vi alltid hemma i England. Det är smart för då är det ingen som vill flytta.” Hon har ju rätt. Vi behöver ju inte vänta till jul men vi kan ju idla en stund nu, softa lite i oktober, köra stenhårt i november och om inget annat hjälper – sätta in dödsstöten runt helgruset i årets slut!

Morsan, jag och Stefan drog iväg för att möta Fredrika vid den första visningen som ägde rum en bit utanför Liljeholmen. Vi försökte att gå dit men vi fattade inte hur vi skulle gå. Vi hade ju tänkt oss att vi skulle kunna fråga någon om vägen men det var också omöjligt eftersom det var helt öde. Vi gick förbi ett centrum med en massa affärer och restauranger. Inte en människa syntes till! Allt var stängt, t.o.m. Pressbyrån. Sen försökte vi ta en buss som skulle gå direkt dit men hittade förstås inte busshållplatsen. Fredrika fick helt enkelt komma och hämta oss.

Det var två lägenheter vi skulle kolla på. Båda låg i en skola som var ombyggd till ungdomslägenheter. Den första vi kollade på var ganska fin med kök och vardagsrum i ett och hallfönster rakt ut mot skogen. Tyvärr låg vardagsrumsfönstren rakt ut mot en skolgård/lekplats vilket ju inte var så där jättehejsan. Den andra lägenheten låg på nedre botten i samma uppgång som skolan. Då skulle man låsa upp dörren till sitt ljuva hem medan det ringde ut till rast, typ. Dessutom fick man studentkorridorvibbar (eller kontorsvibbar eller t.o.m. tvättstugevibbar) av skiten och allt detta till ett alldeles för högt pris. Nja………

Vi drog vidare mot Vattenledningsvägen i Midsommarkransen men den visningen var inställd för de hade fått fel nycklar. Då åkte vi till Tegelbruksvägen för att kolla på ett renoveringsobjekt till lägenhet där utgångspriset var väldigt lågt. Heh, det var fler som tänkt samma tanke. Jag vet inte vad som hände där, men det var då jag började tappa hoppet. Det var smockfullt med folk. Folk är som hökar, som gamar, det är hemskt att se! Folk gör vad som helst, betalar vad som helst, offrar allt och är intresserade av vad som helst när det gäller bostäder. Det är nästan tragiskt. Den där sunkiga lägenheten kommer att gå upp till jag vet inte hur mycket. Bara för att utgångspriset var lågt kommer jättemånga och kollar och tycker det är jättefint fast det ser för jävligt ut och sen betalar de i alla fall vad som helst. Det är tyvärr så det går till ibland.

Okej, tänkte jag. Jag får leta lägenhet lite längre ut. Om Björn fick en jättestor tvåa i Högdalen för ett hyfsat pris så borde jag kunna hitta en schysst etta där. Även om ingen kommer att hälsa på en i Högdalen så bor ju i alla fall Björn och Kalle där, haha! Enda problemet är att det är lite dåligt ställt med små lägenheter där, det finns mest stora.

Vi kollade en till lägenhet i närheten. Man gick väl in, sa “hmm hmm” och gick ut igen ungefär. Vi skulle förresten åkt på ännu en visning men det var fast pris på den lägenheten. Gissa vad? Den var förstås såld innan visningen ens hade hunnit äga rum. Antagligen hade någon bara köpt den utan att åka och kolla på den.

Vi åkte sen till Bergshamra för att kolla på den sista. Fredrika och morsan höll på och pekade ut vattnet, att det var gångavstånd till bad, tunnelbanan låg en minut bort och allt var jättefint. Det kändes som att lukta på en chipspåse men inte få smaka (=Kalles gamla citat då vi fick stå i en gränd och trängas vid millennieskiftet därför att vi inte nådde fram till Europe). Jag ville inte bli suktad mer! Men det blev jag. Lägenheten var jättefin och läget var perfekt… och så var det hur många som helst där och kollade. Intresselistan var proppfull och det är dessutom en till visning i veckan. Hej då!