Vi mötte mäklaren och säljaren borta vid mäklarens kontor där vi skrev på ytterligare ett gäng papper och sen åkte vi till Föreningssparbanken vid Gullmarsplan. Där löste vi in postväxeln och löste samtidigt säljarens lån. Mäklaren verkade himla stressad och sa: “Jaha, det här gick ju bra trots allt,” fastän allt hade gått jättebra plus att han var irriterad över att vi inte skaffat honom en bra bankkontakt dagen till ära (vi förstod aldrig syftet med detta eller varför vi skulle göra det). 

Säljaren var verkligen en tomte! Han berättade att han jobbat i 13 timmar igår med att städa och flytta ut. Det lät lite som om han skulle börja gråta när han snackade. Vi fick ett helt gäng med nycklar (typ 12 stycken) och sen sa morsan och jag hej då till dem och skyndade iväg till lägenheten på en gång.

Jag tog det coolt idag, var varken orolig eller extremt upphetsad. Men så klart att det var spännande! Vi fick ett varmt välkomnande av en hund som hoppade fram emot oss och skällde precis innan vi skulle gå in i porten. Vi lade märke till att fasaden, trapphuset och ytterdörrarna faktiskt var väldigt fina. Det hann vi liksom inte kolla förra gången vi var där. Vi var ju på visningen i ca sex minuter. Hur som helst, när vi steg in genom ytterdörren upptäckte vi att kattlukten verkligen var borta. Det luktade visserligen rengöringsmedel men stanken skulle säkert ha trängt igenom det. Vi gick runt på en omsorgsfull husesyn. Ja, man kunde ju lugnt sitta i köket och skåpen var nästan nya fast luckorna hade en ful, mintgrön färg. Golven i hallen och köket är verkligen jättefina! Det är vitt trä, ser nästan nytt ut faktiskt. Sovrummet är sött och dörren in dit var inte alls så hemsk som jag mindes den. Jag hade för mig att den var sliten och äcklig men den var ju i nyskick. Det var faktiskt en positiv överraskning, att allting var så fräscht! Vi hade för oss att det skulle vara en aning sunkigt, småtrasigt och repigt men så var det verkligen inte. Alla fönsterkarmar var i gott skick, listerna var fina och behövde inte målas, garderobsdörrarna var fina, parketten var i och för sig rätt så repig (vilket är normalt) men väldigt fin och badrummet var fräscht trots 40-talsbadkaret och de icke kaklade väggarna. Och i alla rum (t.o.m. badrummet) fanns persienner i gott skick. Morsan hade fått för sig att vardagsrummet var litet men det var ju 18-20 kvadrat och balkongen fick man plats att ställa både solstol och bord på. Jag var ju aldrig ute på balkongen på visningen eftersom det var sådant hemskt väder. Den där visningen var förvillande. Bara för att han hade möblerat så taskigt så såg det mycket häckigare ut än vad det var. Vardagsrummet är ju det finaste med hela lägenheten! Fönster åt två håll rockar, det kommer kännas ljust tror jag. Det är en väldigt charmig lägenhet, både gullig och praktisk. Jättenöjd är jag! Och jag vet redan ganska bra hur jag vill ha det med möblering och färger och så.

1. Hökmossen (Fördelar: Närmsta t-bana Telefonplan som är endast 13 minuter från Stockholm city. Lugnt område. Nackdelar: Sunkiga hus och lägenheter i de föreningar som är aktuella. Höga månadskostnader i en av föreningarna. Långt avstånd till t-banan.)

2. Årsta (Fördelar: Närmsta t-bana Gullmarsplan, bussar och tvärbana runt knuten. Lugnt och fint område. “Rätt” sida om stan – för mig - med närhet till Söder och söder om Söder. Nackdelar: Långt avstånd till t-banan, höga månadskostnader i de föreningar som är aktuella.)

3. Kista (Fördelar: Nära till t-banan, relativt låga månadskostnader, närhet till Kista galleria. Nackdelar: Samma taskiga planlösning överallt, “fel” sida av stan då det är långt till alla jag känner, blå linjen där man får sällskap med alla som ska ut till ghettot – dvs. Husby, Akalla, Tensta, Rinkeby.)

Utgångspriset började redan ganska högt så det fanns inte en chans. Väldigt bra lägenhet annars. Klart tänkbar. Men en sak kom jag att tänka på: det vore kanske värt att kolla på bostäder i Årsta med hög månadskostnad (3400 typ) eftersom det är så himla bra. Jag har sett många sådana med väldigt låga utgångspriser. Fast å andra sidan kanske dessa går upp mycket, jag vet inte. Värt att kolla upp är det i alla fall.

Sedan bar det av till Gubbängen. Den var vi väldigt nyfikna på eftersom det inte fanns några bilder i annonsen – bara två jättefula på huset och trapphuset. Tänk vad flummiga vissa mäklare är. Ganska hög månadskostnad och hyfsat lågt utgångspris. När vi kom in var där en gammal gubbe som stapplade fram och knappt hörde någonting. Det var tydligen mäklarens pappa! Den lägenheten var jättefin. Helt nybyggt hus, allting var otroligt fräscht. Det var en tvåa med kokvrå och jättefin balkong. Inte var det så många där heller. Vill ha! Den tar vi om det går. Ett problem bara: månadsavgiften var hög och skulle antagligen bli ännu högre eftersom det är ett nybygge och dessa förlorar efter ett tag sina räntebidrag plus att de får betala full fastighetsskatt. Det där måste man se upp med och läsa prospektet noga, gärna även årsredovisningen.

Vi åkte sen till Kista (tvärs över halva stan) och träffade vår vän, den kvinnliga mäklaren som visade lägenheten för oss förra helgen. Det här var en tvåa som hade en jättestor terrass. Visst var den fin men den låg lite väl öppet.

Sen var det matrast. Varsin burgare på Burger King. Inte dumt. Vilka pommes! Nåväl, nog om det och vidare till Minneberg för dagens sista lägenhet. Utgångspriset var lågt och månadskostnaden hög, ja, jättehög månadskostnad men i ett område som Minneberg kan det ju vara värt det.

Det var visserligen gångavstånd från Alviks tunnelbanestation men det var en bit att gå. Bussar gick varje kvart. Den här lägenheten var också jättefin! Stor sovalkov och stort kök. Verkligen charmig! Tänkbar den här också.

På hemvägen och när vi kommit hem snackade vi igenom lägenheterna vi hade sett och hur förtjusta vi blivit i allihop. Men den största favoriten var ändå den i Gubbängen. Det är praktiskt att ha ett sovrum. Och balkong är ju schysst som fan (speciellt en så fin). Nära till tunnelbanan är ett stort plus. Och månadskostnaden var ju lägre än den i Minneberg, åtminstone för tillfället…

Morsan och jag åkte först till Telefonplan för att kolla på två lägenheter i Hökmossen. Vi kände igen oss eftersom vi kollat där förut. Den här låg bara ett par hus bort från den vi kollade på sist. Lägenheten var en 1,5:a med arbetskök och matrum/sovrum. Det verkar vara gott om dem i Hökmossen. En grej jag inte gillar med sådana lägenheter är att det inte finns någon självklar plats att sitta och käka på (extrarummet vill man ju ha som sovrum). Den här kändes dock väldigt trivsam. Lättmöblerad, fint sovrum, litet valv i dörröppningen in till vardagsrummet. Men så var den också lite sliten. Handtagen var fula, parketten var bra repig, köklådorna var lite trasiga, duschplatsen var helt improviserad mitt i badrummet, listerna behövde målas, det var sprickor i väggarna eftersom man målat direkt på en tapet osv. osv. Det var en fin lägenhet, men mycket att jobba med. Trappuppgången var rätt så trasig vilket bidrog lite till ett sunkigt helhetsintryck.

Annars är Hökmossen ett okej område, för det mesta har lägenheterna balkong, det är nära till stan och ändå hyfsat låga priser (utgångspriset för den här var lågt och mäklaren sa att de inte alls går upp lika mycket där som i Midsommarkransen). Hela Hägersten har ett skönt lugn över sig som man känner av väldigt väl. Vi hade en timme på oss till nästa visning som också skulle vara i Hökmossen och då tog vi en promenad i området. Mycket villor och några små parker men just inga affärer och så var det ju tio minuter till tunnelbanan även om man gick i hyfsat rask takt. Vi lyckades i alla fall hitta en liten pub en bit bort där vi satte oss och tog kaffe/coca-cola.

Sen drog vi till nästa visning. Planlösningen på den här lägenheten var väldigt lik den första men den här var snäppet skruttigare och kändes så där läskig och spöklik som den allra första vi såg för länge sen i Hökmossen. Nej, den gillade jag inte.

Vi skyndade till nästa visning som var i Högdalen. Det var en utav favoriterna och den var t.o.m. finare i verkligheten än på bilderna. Det var alltså en tvåa, ganska lik den som Björn har. Sovrummet var rymligt och kändes soft, vardagsrummet var väldigt lättmöblerat och det fanns en balkong som också var användbar. Den här lägenheten låg längst ner men det var inte i markplan så därför var det just ingen insyn (inte mer än här hemma) och åt köket och sovrummet till var det ingen insyn alls utan bara ett grönt och lummigt område. En stor fördel var att den låg på hörnet vilket ju gör att man dels bara får två grannar (bredvid åt ena hållet och ovanför) istället för fyra som är det normala och fönster åt flera håll. En jäkligt cool grej med den här lägenheten var att köket (som inte gick att sitta i) övergick i en separat, trevlig matplats med fönster och en öppning ut mot vardagsrummet. Det var som om man skurit ut en stor fyrkant ur väggen. Det gav väldigt mycket karaktär. Dessutom fanns det massor av garderober och massor av lådor och skåp i köket. Både praktisk och fin! Och bara fem minuter från t-banan.

På väg därifrån sa vi båda två: “Japp, den vill vi ha! Den tar vi!” Det är en sån där lägenhet där jag skulle kunna bo i många år. Den var så stor och rymlig men kändes ändå enhetlig och mysig. Den lämnar ingenting att önska förutom möjligen ett badkar. (Och så är ju inte Högdalen prio ett vad gäller område att bo i, men vill man ha stort är det enda chansen.) Utgångspriset var ganska lågt men vi får se hur mycket den stiger. Månadskostnaden är högre än Björns (och hans är lite mindre) och så är det ju längst ner.

Jag bad att få komma och kolla på Björns nya lägenhet, jag var så nyfiken efter allt jag har hört. Den kändes ju verkligen stor (62 kvm). Det var öppet mellan köket och vardagsrummet. Köket var jättefräscht med snyggt kakel och hällspis. Och sovrummet var hyfsat stort. Han hade inte fått i ordning så bra ännu. Den var i alla fall finare än alla lägenheter vi kollat på hittills. “Jag tar den här då!” garvade jag. “Nej du, den här kommer jag nog hålla mig kvar vid ett tag till!” Hi hi, undra på det.

Vi fick leta en hel del innan vi hittade fram till gatan där visningen skulle vara. Vi fick fråga en hel del folk, tanter och ungar med dreadlocks. Lägenheten var lite småsunkig, en del puts behövdes. Rummet kändes ganska litet och svårmöblerat, badrummet var överdimensionerat, men den hade dock en rejäl balkong. Vi frågade om det hade varit många som kollat på den. Det hade varit jättemånga. Vi frågade vad han trodde den skulle komma att hamna på. Han sa att han redan igår fått ett bud och gissade att den nog skulle gå upp med ungefär 60%. I Fruängen. Lustigt att mäklarna säger så där, att de erkänner rätt ut att de sätter utgångspriser så långt under det som de tror blir slutpriset. Fast det var ju värdefull information. Han sa faktiskt också att det är ovanligt många som kommer och kollar i början av hösten men att intresset börjar mattas av fram i oktober, november.

På tunnelbanan fattade jag och morsan ett beslut. Vi skulle inte leta efter några lägenheter, inte snacka om det eller gå på några fler visningar förrän om tidigast en månad. Vi ger upp så länge, tar en paus. Så får vi se sen. Det här tar på krafterna mer än det ger. Man kan dock inte vänta för länge. Om ett halvår kan priserna ha gått upp ytterligare. Det bekräftades att vi fattat rätt beslut när vi kom hem och jag kollade budgivningen på nätet. En etta på 30 kvm i Midsommarkransen med dusch i korridoren (alltså inte inne i lägeheten) var redan efter en dag uppe jättemycket. Vilken enorm loserdeal, tycker jag, men alla andra verkar tycka det är helt normalt… Utom Stefan. Jag berättade alltsammans för honom och han tyckte ju exakt som jag.