Den första visningen var i Midsommarkransen. Jag vet att det var dumt att åka dit. Jag behövde nog egentligen bara “säga adjö” till Midsommarkransen. Det var förstås massor med folk där. Väldigt fin lägenhet, arrrrgh! Man ska som sagt aldrig lita på utgångspriser. De kan lugnt gå upp till nästan det dubbla efter budgivning, i Högdalen är det helt annorlunda, där går de inte upp lika mycket. Akalla däremot kan man räkna med att lägenheter inte går upp mer än 40.000, ibland inte ens det. Egentligen fattar jag inte vad mäklarna håller på med, men man får helt enkelt lära sig systemet.

Nästa visning var i Kista. Den hade exakt likadan planlösning som den vi tittade på i torsdags men hade ingen balkong. Däremot låg den högst upp och hade utsikt över hustaken. Den var också väldigt fräsch. Alla dörrar, lister och golv var utbytta och det var väldigt ljust eftersom den låg så högt upp. Dock inget kaklat badrum.

Lägenheten var väldigt fin men jag vet som sagt inte om jag gillar planlösningen. Att ha köket i vardagsrummet är ju inte optimalt. Jag vill ju egentligen ha större men frågan är om det går att få. Man undrar ju hur man ska tänka. Ska man tänka att: “det här är ganska bra, det tar jag för jag kan nog inte få något bättre”, eller ska man tänka: “jag vill vara jättenöjd, annars får det vara”? Svårt!

Första lägenheten var en tvåa på 55 kvm. Det var en otrolig skillnad mellan visningarna här och dem i t.ex. Midsommarkransen. Det var mycket stökigare t.ex. Trappuppgången och lägenheten var relativt häckiga. Spisen var från 70-talet och det fanns en del att göra. Men det var ju stort, nära till t-banan och helt insynsskyddat.

Nästa lya låg i Akalla. Hela namnet, Akalla, har en väldigt negativ klang i mina öron. Jag ryser lite och får en stark loservarning. Men just nu känns det som om man måste ha ett väldigt öppet sinne. Den lägenheten var faktiskt väldigt fin. 65 kvadratmeter, det mesta nytt, stort vardagsrum, stort sovrum, stort kök och klädkammare samt en balkong mot ett grönt område. Nackdelen var en loftgång precis utanför köket. Bu för att ha folk gående där. Och så kändes det som om det var lite väl mycket dörrar, men det var egentligen inget problem. Men Akalla! Men Akalla! Gillar inte Akalla. Bläh! Måste nog genomgå en del nederlag i budgivningar i bättre områden innan jag slutligen underkastar mig Akalla och Husby.

Sen gick vi på dagens sista visning – ett dödsbo, ett renoveringsobjekt till lägenhet högst upp med inglasad balkong. Jag överdriver inte om jag säger att allt, precis allt skulle göras om där. Tapetsera om, måla, kanske byta golv, totalrenovera badrummet, spisen var gammal, alla fönsterstoppar och handtag var urgamla. Både jag och Lisa gillade också planlösningen bättre på den innan. Det är ju lite kusligt med renoveringsobjekt.

Mäklarna i dessa områden är lustigt nog också helt annorlunda än i t.ex. Midsommarkransen. De var jättetrevliga och roliga, lite galna faktiskt. “Spisen ser ju inte ut att vara använd så mycket trots allt. Men hon lagade nog inte så mycket mat de senaste två månaderna. Hahaha! Då var hon ju död! Nej, vad hemskt, så får man ju inte säga. Stackars Elna, frid över hennes minne!” Roligt när en mäklare säger så liksom.