Hela den här bostadsgrejen är rätt så hopplös ibland. Helst skulle jag vilja ha en hyresrätt så kunde jag investera i aktier i stället, men det är ju näst intill omöjligt. Morsan hade med sig en tidning hem med slutpriser på bostadsrätter. Där kunde man se många av de lägenheter vi varit och tittat på. Jag insåg att jag har en chans i Kista. Det var positivt, för jag såg att jag faktiskt skulle kunna ha en chans där. Kista är ju helt okej. Det är bara ett problem: det är ganska sällan det kommer in någonting som inte har den där planlösningen då köket är i vardagsrummet. Men nån gång kanske det gör det. Eller så får man lära sig leva med det.

Annonsen lades ut på nytt denna vecka – med samma utgångsbud. Marknaden är knäpp… Fredrika blev så arg att hon ville anmäla det hela. Men ingen får anmäla vår favoritmäklare, för hon är schysst! Hon gör bara vad marknaden tvingar henne till.

En annan sak man måste tänka på är att stora lägenheter faktiskt kan bli billigare. Det som skiljer då är månadskostnaden. Men återigen, man måste fundera över vad det är värt att lägga. I vissa områden finns bara en viss sorts lägenheter och det är möjligt att det bara är en eller två föreningar och att alla månadskostnaderna därför är väldigt låga eller höga. På så sätt kan ett helt område bli helt uteslutet för en. Detsamma gäller områden där alla lägenheter ser ungefär likadana ut och där man inte gillar planlösningen – som i Kista.

De segade dessutom med budgivningen (kunde de inte börjat i måndags?) och sen bara för att det var fredag ville de sätta igång och höja en gång i halvtimmen. De hade haft extra visningar i veckan bara för att trissa upp priset. Nej nej nej, det är det inte värt. Jag skulle i så fall behövt låna pengar av morsan och farsan och dessutom ha en hög månadskostnad. Slutpriset som det blev var absolut inte mycket för den lägenheten men det var mycket för mig och jag tror faktiskt att den skulle gått upp ännu mer. Redan det sista budet jag lade var faktiskt nästan för mycket.

Hihi, när det gäller den här typen av grejer glömmer jag fort. Jag har sett många bra lägenheter nu och jag kommer ihåg varenda en jag sett men jag är aldrig ledsen för att jag inte fick den eller den eller så. Man är ju hela tiden beredd på sånt här. Det är helt enkelt väldigt flyktigt! Och så är det ju egentligen jakten som är det intressanta… Man vet aldrig vad man får se nästa gång. På söndag är det visningar igen.

Vi ringde också till mäklaren som visade den första i Hökmossen som vi var på i söndags och det hade inte kommit ett enda bud! De hade i stället fått ett skambud men säljaren hade inte accepterat det.

Resten av dagen funderade jag över det här med lägenheter och vad jag vill ha och jag behöver ju egentligen inte större än den i Hökmossen (1,5:a). Jag kom fram till en annan grej också: det vore fan ändå smutt att försöka få låg månadskostnad. Hellre högre slutpris då. Problemet med den i Hökmossen var just att månadskostnaden låg så högt. Jag har inte bråttom, jag borde kunna ställa det kravet! Fast sen tänkte jag att jag kanske inte kan ställa sådana krav. Det jag vill ha existerar kanske inte.

Jag funderade också över varför jag hela tiden känner någon sorts känsla av utpustning när vi inte hittar någonting eller när priset går upp för mycket så det inte blir något. Vadå, vill jag inte flytta eller vad är det? Jag har försökt att finna svaret länge nu. Det jag kommit på är att det känns som om jag gör ett misstag. Det jag har kommit fram till är att den känslan antagligen kommer från att det handlar om så himla mycket pengar. Det är så mycket pengar att man kan bli mörkrädd när man tänker på det! Man är ju dessutom orolig att priserna ska sjunka tills det är dags att flytta igen, att man inte ska få ut det man lade. Sen känns det ju som om man verkligen vill hitta någonting skitbra! Det skulle kännas väldigt trist att bara vara halvnöjd med lägenheten. Högdalen är ju t.ex. inte mitt favoritområde. Stockholm är en jobbig stad. Man har ett antal stora “proppar” utefter tunnelbanan, områden som är jättedyra (t.ex. Enskede och Bromma) men kommer man utanför dem är man plötsligt ganska långt utanför stan. Det finns liksom inga kompromisser. En annan grej jag har tänkt mycket på är att jag faktiskt är ganska nyfiken på hur det kommer bli senare i höst när det är riktigt kallt och jävligt. Kanske kan man göra ett riktigt klipp då bara för att det är julklappsstress eller snöstorm. Jag tror ju lite på ödet, så varför skulle inte en pärla kunna dyka upp och minimalt med folk på visningen? Det är ju säkert färre objekt ute då, men ändå… Jag vill göra ett bra köp! En schysst affär! Eller också har jag bara förträngt att jag är rädd för förändringar… Ha!

Den studentrumsliknande lägenheten i den där skolan i Liljeholmen däremot hade inte en käft varit intresserad av. Tyvärr var ju inte jag det heller. Det som kan vara lite hoppfullt är dock att mäklarna själva låtit väldigt förvånade över dessa höga bud. Och när morsan snackade med sin chef (hon är engelska) om saken så hade hon sagt att: “Men, det förstår ni väl att priserna går upp nu! Vänta till i vinter, till jul. Det gör vi alltid hemma i England. Det är smart för då är det ingen som vill flytta.” Hon har ju rätt. Vi behöver ju inte vänta till jul men vi kan ju idla en stund nu, softa lite i oktober, köra stenhårt i november och om inget annat hjälper – sätta in dödsstöten runt helgruset i årets slut!

Vi fick leta en hel del innan vi hittade fram till gatan där visningen skulle vara. Vi fick fråga en hel del folk, tanter och ungar med dreadlocks. Lägenheten var lite småsunkig, en del puts behövdes. Rummet kändes ganska litet och svårmöblerat, badrummet var överdimensionerat, men den hade dock en rejäl balkong. Vi frågade om det hade varit många som kollat på den. Det hade varit jättemånga. Vi frågade vad han trodde den skulle komma att hamna på. Han sa att han redan igår fått ett bud och gissade att den nog skulle gå upp med ungefär 60%. I Fruängen. Lustigt att mäklarna säger så där, att de erkänner rätt ut att de sätter utgångspriser så långt under det som de tror blir slutpriset. Fast det var ju värdefull information. Han sa faktiskt också att det är ovanligt många som kommer och kollar i början av hösten men att intresset börjar mattas av fram i oktober, november.

På tunnelbanan fattade jag och morsan ett beslut. Vi skulle inte leta efter några lägenheter, inte snacka om det eller gå på några fler visningar förrän om tidigast en månad. Vi ger upp så länge, tar en paus. Så får vi se sen. Det här tar på krafterna mer än det ger. Man kan dock inte vänta för länge. Om ett halvår kan priserna ha gått upp ytterligare. Det bekräftades att vi fattat rätt beslut när vi kom hem och jag kollade budgivningen på nätet. En etta på 30 kvm i Midsommarkransen med dusch i korridoren (alltså inte inne i lägeheten) var redan efter en dag uppe jättemycket. Vilken enorm loserdeal, tycker jag, men alla andra verkar tycka det är helt normalt… Utom Stefan. Jag berättade alltsammans för honom och han tyckte ju exakt som jag.