Vi mötte mäklaren och säljaren borta vid mäklarens kontor där vi skrev på ytterligare ett gäng papper och sen åkte vi till Föreningssparbanken vid Gullmarsplan. Där löste vi in postväxeln och löste samtidigt säljarens lån. Mäklaren verkade himla stressad och sa: “Jaha, det här gick ju bra trots allt,” fastän allt hade gått jättebra plus att han var irriterad över att vi inte skaffat honom en bra bankkontakt dagen till ära (vi förstod aldrig syftet med detta eller varför vi skulle göra det). 

Säljaren var verkligen en tomte! Han berättade att han jobbat i 13 timmar igår med att städa och flytta ut. Det lät lite som om han skulle börja gråta när han snackade. Vi fick ett helt gäng med nycklar (typ 12 stycken) och sen sa morsan och jag hej då till dem och skyndade iväg till lägenheten på en gång.

Jag tog det coolt idag, var varken orolig eller extremt upphetsad. Men så klart att det var spännande! Vi fick ett varmt välkomnande av en hund som hoppade fram emot oss och skällde precis innan vi skulle gå in i porten. Vi lade märke till att fasaden, trapphuset och ytterdörrarna faktiskt var väldigt fina. Det hann vi liksom inte kolla förra gången vi var där. Vi var ju på visningen i ca sex minuter. Hur som helst, när vi steg in genom ytterdörren upptäckte vi att kattlukten verkligen var borta. Det luktade visserligen rengöringsmedel men stanken skulle säkert ha trängt igenom det. Vi gick runt på en omsorgsfull husesyn. Ja, man kunde ju lugnt sitta i köket och skåpen var nästan nya fast luckorna hade en ful, mintgrön färg. Golven i hallen och köket är verkligen jättefina! Det är vitt trä, ser nästan nytt ut faktiskt. Sovrummet är sött och dörren in dit var inte alls så hemsk som jag mindes den. Jag hade för mig att den var sliten och äcklig men den var ju i nyskick. Det var faktiskt en positiv överraskning, att allting var så fräscht! Vi hade för oss att det skulle vara en aning sunkigt, småtrasigt och repigt men så var det verkligen inte. Alla fönsterkarmar var i gott skick, listerna var fina och behövde inte målas, garderobsdörrarna var fina, parketten var i och för sig rätt så repig (vilket är normalt) men väldigt fin och badrummet var fräscht trots 40-talsbadkaret och de icke kaklade väggarna. Och i alla rum (t.o.m. badrummet) fanns persienner i gott skick. Morsan hade fått för sig att vardagsrummet var litet men det var ju 18-20 kvadrat och balkongen fick man plats att ställa både solstol och bord på. Jag var ju aldrig ute på balkongen på visningen eftersom det var sådant hemskt väder. Den där visningen var förvillande. Bara för att han hade möblerat så taskigt så såg det mycket häckigare ut än vad det var. Vardagsrummet är ju det finaste med hela lägenheten! Fönster åt två håll rockar, det kommer kännas ljust tror jag. Det är en väldigt charmig lägenhet, både gullig och praktisk. Jättenöjd är jag! Och jag vet redan ganska bra hur jag vill ha det med möblering och färger och så.

Jag var alltså oerhört trött när jag gick upp men det fungerade. Jag hade inte sovit ordentligt på två nätter men det gick bra. Jag mötte morsan vid Gullmarsplan kl. 9. På resan dit slog det mig hur nära Årsta faktiskt är! Det känns så centralt, det känns knappt som förorten. Det är så schysst att ha nära till Gamla Stan och Söder också för det är ju där man hänger mest. Även om jag nog mestadels kommer att åka buss till Gullmarsplan, en buss som stannar var hundrade meter och därför är lite seg, så får man ändå en känsla av att befinna sig väldigt nära “smeten”. Gubbängen och liknande förorter känns mycket längre ut, vilket de också är rent avståndsmässigt. Och Årsta är betydligt lugnare än t.ex. Högdalen, inte lika stökigt. En annan grej är ju att man kan ta tre tunnelbanelinjer till och från Gullmarsplan vilket innebär att det går tåg hela tiden, man behöver aldrig vänta på “sitt” tåg.

Vi skulle möta mäklaren och säljaren på mäklarens kontor i Årsta torg (som ligger en bit längre ut i Årsta). Morsan och jag kom alldeles för tidigt så vi tog en promenad på torget. Det fanns inte så mycket där. En del affärer, ett bibliotek och en liten biograf. När vi kom till kontoret skrämde säljaren oss lite grann genom att komma ca 4 minuter för sent. (Morsan roade sig dock gång på gång med att visa mig hur stolens armstöd fastnade runt häcken på henne när hon reste sig upp.) Vi fick sitta runt ett bord allihop. Vi fick varsitt färdigt kontrakt i handen och mäklaren läste upp paragraferna fort som attan. Man hann inte tänka efter eller så för då missade man nästa paragraf. Och jag som var så jävla trött! Innan vi skrev på fick vi i alla fall ställa en del frågor. Vi pratade en del om kattlukten och säljaren försäkrade att katterna var rumsrena (något sådant tror jag i och för sig inte att man kan försäkra - Klaras katter är också “rumsrena” men den ena hade ändå pinkat på Kalles jacka). Sen när vi skrivit på kontraktet frågade vi lite om grannarna och om det var lugnt i huset. Han sa då att han aldrig brukade höra grannarna (det är ju högst upp) och att han haft inflyttningsfest utan att grannen under hade hört det. Husvärden bor tydligen under mig! Hjälp!

När jag kom hem fick jag ta emot grattis av farsan och Fredrika (per telefon). Brorsan är glad att han ska få ta över mitt rum eftersom det är större än hans.

Vi ringde till mäklaren som sa att det bara var tre spekulanter inblandade och nu låg budet på ganska nära utgångspriset. Vi höjde och då hoppade en smurf av. Lite senare ringde morsan igen. Hon hade snackat med mäklaren och han hade sagt att säljaren hade valt mig som köpare eftersom jag kunde betala snabbt och för att vi sagt att jag kunde tillträda när som helst. Säljaren ville nämligen att jag skulle tillträda senast 15:e december. Den andra spekulanten hade inte grejat sina lån ännu plus att denne inte kunde flytta in så snart. Det enda jag kunde säga var: “Shit! Vad sjukt! Är det sant?” Det var sant med 99% säkerhet men senare ringde morsan och sa att det var klart och att vi skulle skriva kontrakt imorrn. Jag bara garvade och sa: “Shit, vad har vi gjort? Hahaha!” Det är inte klokt vad fort de går, de här affärerna. Det gäller att veta vad man vill. Och det vet man typ aldrig.

Mäklaren hade bekräftat det vi redan trott: att vi gjort en bra affär. Lägenheten var värd mycket mer. Han hade sålt en lika stor med samma månadskostnad för mycket mer. “Det är ju gräddhyllan, den finaste delen av Årsta!” hade han sagt. Säljaren hade gått med förlust. Han hade köpt för två år sen. Mäklaren hade bråkat på honom för att han inte slängt ut katterna tidigare innan visningen. Han hade tydligen tagit ut dem en halvtimme innan och försökt kamouflera kattlukten med såpa. “Så lättlurade är inte folk!” hade mäklaren sagt åt honom. Han hade också anmärkt på möbleringen och sagt att priset skulle gått upp mycket mer om han hade ansträngt sig lite. Det är ju en fin lägenhet, men folk har inte så mycket fantasi. Det är mer inbjudande om säljaren satsat lite på interiören och det hade han ju inte i det här fallet. Sen var det det dåliga vädret också. Fan, vilken tur jag har haft! Det var så mycket som spelade in: fula bilder på Internet och dåligt väder gjorde att det inte var så många spekulanter, ful möblering och kattlukt gjorde att färre blev intresserade och sen var ju den andra spekulanten ur vägen då inte tillträdesdatumet passade henne. Precis den tur vi hoppats på. I princip skulle vi kunna fräscha upp den och sälja med vinst i februari.

Sen ringde Stefan och jag gav honom den glada nyheten och sa att det var kontraktsskrivning i morgon. “Okeeeej, fan vad coolt! Så snart? Shit!” sa han. Han var förstås jätteglad för min skull och tyckte Årsta var ett jättebra läge. Jag började tala om för honom hur vi lättast tog oss till varandra (till hans nya lägenhet). Buss 4 från Gullmarsplan eller tvärbanan till Liljeholmen och sen tuben eller bara tunnelbanan. Jag har kollat upp alla sådana grejer idag. Jag kunde ju inte låta bli! Sen har jag också kollat var närmsta pizzerior och caféer finns (det finns massor) och om det är självbetjäning på Systemet i Gullmarsplan (det är det, men bara för öl). Vi bestämde att vi skulle ses i morgon.

Fredrika ringde mig också och grattade. Hon tyckte det var jättekul och ville hjälpa till med tapetsering och annat.

När morsan kom hem och det var dags för kaffe snackade vi förstås bara om lägenheten. Vad fan ska vi göra på söndagarna nu när vi inte har några visningar? Hon berättade en till grej som mäklaren sagt om Årsta. Han trodde att just Årsta skulle gå upp ganska mycket inom de närmsta åren. Södra länken har ju tagits i bruk, det har blivit en gång- och cykelbana till Söder, den nya pendeltågsstationen Årstaberg är också mycket attraktiv och man har även diskuterat om Årsta och Liljeholmen i fortsättningen ska höra till innerstaden. Det känns som om jag valt rätt område utan tvekan!

Annonsen lades ut på nytt denna vecka – med samma utgångsbud. Marknaden är knäpp… Fredrika blev så arg att hon ville anmäla det hela. Men ingen får anmäla vår favoritmäklare, för hon är schysst! Hon gör bara vad marknaden tvingar henne till.

En annan sak man måste tänka på är att stora lägenheter faktiskt kan bli billigare. Det som skiljer då är månadskostnaden. Men återigen, man måste fundera över vad det är värt att lägga. I vissa områden finns bara en viss sorts lägenheter och det är möjligt att det bara är en eller två föreningar och att alla månadskostnaderna därför är väldigt låga eller höga. På så sätt kan ett helt område bli helt uteslutet för en. Detsamma gäller områden där alla lägenheter ser ungefär likadana ut och där man inte gillar planlösningen – som i Kista.

Mäklaren var trevlig och gav oss dessutom en hel del info om Kista. Det finns ett bra och ett mindre attraktivt område. Den här lägenheten låg i det mer attraktiva området. Hehe, då tänker jag direkt att det bara är något folk har fått för sig och att man kanske får mer för pengarna i det mindre attraktiva området. Tydligen brukar det bli rätt höga priser där men jag tror inte det kommer alls lika mycket folk som till t.ex. Enskede och Midsommarkransen. Det var bra att vi tittade på den här lägenheten för väldigt många lägenheter i Kista har precis den planlösningen. Tvåa på 44 kvadrat, öppet mellan kök och vardagsrum, hyfsat stort sovrum. Det var en hel del att fixa i den lägenheten. Spisen var gammal, ett golv var fult, badrummet var inte kaklat och hade rostiga ränder utefter golvet, sprickor i taket osv. Det var också rätt så mörkt. Jag vet inte heller om jag gillar planlösningen. Att ha köket i vardagsrummet är ju inte att föredra. Egentligen tycker jag att det är bättre att ha stor sovalkov och bara ett rum och stort kök, men jag kanske kan lära mig att gilla det där också. Nej, vi fortsätter att kolla! På söndag på söndag på söndag…

De segade dessutom med budgivningen (kunde de inte börjat i måndags?) och sen bara för att det var fredag ville de sätta igång och höja en gång i halvtimmen. De hade haft extra visningar i veckan bara för att trissa upp priset. Nej nej nej, det är det inte värt. Jag skulle i så fall behövt låna pengar av morsan och farsan och dessutom ha en hög månadskostnad. Slutpriset som det blev var absolut inte mycket för den lägenheten men det var mycket för mig och jag tror faktiskt att den skulle gått upp ännu mer. Redan det sista budet jag lade var faktiskt nästan för mycket.

Hihi, när det gäller den här typen av grejer glömmer jag fort. Jag har sett många bra lägenheter nu och jag kommer ihåg varenda en jag sett men jag är aldrig ledsen för att jag inte fick den eller den eller så. Man är ju hela tiden beredd på sånt här. Det är helt enkelt väldigt flyktigt! Och så är det ju egentligen jakten som är det intressanta… Man vet aldrig vad man får se nästa gång. På söndag är det visningar igen.

Vi ringde också till mäklaren som visade den första i Hökmossen som vi var på i söndags och det hade inte kommit ett enda bud! De hade i stället fått ett skambud men säljaren hade inte accepterat det.

Resten av dagen funderade jag över det här med lägenheter och vad jag vill ha och jag behöver ju egentligen inte större än den i Hökmossen (1,5:a). Jag kom fram till en annan grej också: det vore fan ändå smutt att försöka få låg månadskostnad. Hellre högre slutpris då. Problemet med den i Hökmossen var just att månadskostnaden låg så högt. Jag har inte bråttom, jag borde kunna ställa det kravet! Fast sen tänkte jag att jag kanske inte kan ställa sådana krav. Det jag vill ha existerar kanske inte.

Jag funderade också över varför jag hela tiden känner någon sorts känsla av utpustning när vi inte hittar någonting eller när priset går upp för mycket så det inte blir något. Vadå, vill jag inte flytta eller vad är det? Jag har försökt att finna svaret länge nu. Det jag kommit på är att det känns som om jag gör ett misstag. Det jag har kommit fram till är att den känslan antagligen kommer från att det handlar om så himla mycket pengar. Det är så mycket pengar att man kan bli mörkrädd när man tänker på det! Man är ju dessutom orolig att priserna ska sjunka tills det är dags att flytta igen, att man inte ska få ut det man lade. Sen känns det ju som om man verkligen vill hitta någonting skitbra! Det skulle kännas väldigt trist att bara vara halvnöjd med lägenheten. Högdalen är ju t.ex. inte mitt favoritområde. Stockholm är en jobbig stad. Man har ett antal stora “proppar” utefter tunnelbanan, områden som är jättedyra (t.ex. Enskede och Bromma) men kommer man utanför dem är man plötsligt ganska långt utanför stan. Det finns liksom inga kompromisser. En annan grej jag har tänkt mycket på är att jag faktiskt är ganska nyfiken på hur det kommer bli senare i höst när det är riktigt kallt och jävligt. Kanske kan man göra ett riktigt klipp då bara för att det är julklappsstress eller snöstorm. Jag tror ju lite på ödet, så varför skulle inte en pärla kunna dyka upp och minimalt med folk på visningen? Det är ju säkert färre objekt ute då, men ändå… Jag vill göra ett bra köp! En schysst affär! Eller också har jag bara förträngt att jag är rädd för förändringar… Ha!

Men jag är inte så där att jag blir ledsen om jag inte vinner. Det finns ingen lägenhet jag “bara måste ha”. Jag ser ganska kallt på saken. Slutpriset är ju en del av helhetsintrycket kan man säga. En lägenhet kan vara perfekt för ett visst pris men en ren loserdeal för ett mycket högre pris.

Första lägenheten var en tvåa på 55 kvm. Det var en otrolig skillnad mellan visningarna här och dem i t.ex. Midsommarkransen. Det var mycket stökigare t.ex. Trappuppgången och lägenheten var relativt häckiga. Spisen var från 70-talet och det fanns en del att göra. Men det var ju stort, nära till t-banan och helt insynsskyddat.

Nästa lya låg i Akalla. Hela namnet, Akalla, har en väldigt negativ klang i mina öron. Jag ryser lite och får en stark loservarning. Men just nu känns det som om man måste ha ett väldigt öppet sinne. Den lägenheten var faktiskt väldigt fin. 65 kvadratmeter, det mesta nytt, stort vardagsrum, stort sovrum, stort kök och klädkammare samt en balkong mot ett grönt område. Nackdelen var en loftgång precis utanför köket. Bu för att ha folk gående där. Och så kändes det som om det var lite väl mycket dörrar, men det var egentligen inget problem. Men Akalla! Men Akalla! Gillar inte Akalla. Bläh! Måste nog genomgå en del nederlag i budgivningar i bättre områden innan jag slutligen underkastar mig Akalla och Husby.

Sen gick vi på dagens sista visning – ett dödsbo, ett renoveringsobjekt till lägenhet högst upp med inglasad balkong. Jag överdriver inte om jag säger att allt, precis allt skulle göras om där. Tapetsera om, måla, kanske byta golv, totalrenovera badrummet, spisen var gammal, alla fönsterstoppar och handtag var urgamla. Både jag och Lisa gillade också planlösningen bättre på den innan. Det är ju lite kusligt med renoveringsobjekt.

Mäklarna i dessa områden är lustigt nog också helt annorlunda än i t.ex. Midsommarkransen. De var jättetrevliga och roliga, lite galna faktiskt. “Spisen ser ju inte ut att vara använd så mycket trots allt. Men hon lagade nog inte så mycket mat de senaste två månaderna. Hahaha! Då var hon ju död! Nej, vad hemskt, så får man ju inte säga. Stackars Elna, frid över hennes minne!” Roligt när en mäklare säger så liksom.

 En annan rolig sak var att mäklaren skrivit i objektbeskrivningen att lägenheten var insynsskyddad men när man kom dit insåg man att det var insyn ända från tunnelbanan! En gubbe hade tydligen påpekat det och muttrat: “Hörrö vad menar du med ingen insyn va?” varpå mäklaren hade sagt något om att han inte menade det fönstret eller liknande.

Fyra grejer jag ska göra för att försöka öka chanserna att hitta en lägenhet är:

1. Börja kolla igen om en månad eller två med förhoppningen att färre går på visningar då.

2. Höja smärtgränsen. Just nu har vi en viss summa som vi kan lägga kontant. Men kanske måste jag låna lite av morsan och farsan. Inte kul, men vad gör man? Jag får väl amortera fett sen.

3. Kolla mer på utgångspriser över smärtgränsen. Hittills har jag kollat på lägenheter som ligger under det men då kanske de stiger mycket mer. Vem vet?

4. Pröva alternativa grejer som t.ex. att snacka med mäklare direkt eller kolla i olika lokaltidningar för att hitta något som inte är utannonserat på Internet eller DN (hela världen kollar ju där).

Jag bad att få komma och kolla på Björns nya lägenhet, jag var så nyfiken efter allt jag har hört. Den kändes ju verkligen stor (62 kvm). Det var öppet mellan köket och vardagsrummet. Köket var jättefräscht med snyggt kakel och hällspis. Och sovrummet var hyfsat stort. Han hade inte fått i ordning så bra ännu. Den var i alla fall finare än alla lägenheter vi kollat på hittills. “Jag tar den här då!” garvade jag. “Nej du, den här kommer jag nog hålla mig kvar vid ett tag till!” Hi hi, undra på det.