Vi ringde till mäklaren som sa att det bara var tre spekulanter inblandade och nu låg budet på ganska nära utgångspriset. Vi höjde och då hoppade en smurf av. Lite senare ringde morsan igen. Hon hade snackat med mäklaren och han hade sagt att säljaren hade valt mig som köpare eftersom jag kunde betala snabbt och för att vi sagt att jag kunde tillträda när som helst. Säljaren ville nämligen att jag skulle tillträda senast 15:e december. Den andra spekulanten hade inte grejat sina lån ännu plus att denne inte kunde flytta in så snart. Det enda jag kunde säga var: “Shit! Vad sjukt! Är det sant?” Det var sant med 99% säkerhet men senare ringde morsan och sa att det var klart och att vi skulle skriva kontrakt imorrn. Jag bara garvade och sa: “Shit, vad har vi gjort? Hahaha!” Det är inte klokt vad fort de går, de här affärerna. Det gäller att veta vad man vill. Och det vet man typ aldrig.

Mäklaren hade bekräftat det vi redan trott: att vi gjort en bra affär. Lägenheten var värd mycket mer. Han hade sålt en lika stor med samma månadskostnad för mycket mer. “Det är ju gräddhyllan, den finaste delen av Årsta!” hade han sagt. Säljaren hade gått med förlust. Han hade köpt för två år sen. Mäklaren hade bråkat på honom för att han inte slängt ut katterna tidigare innan visningen. Han hade tydligen tagit ut dem en halvtimme innan och försökt kamouflera kattlukten med såpa. “Så lättlurade är inte folk!” hade mäklaren sagt åt honom. Han hade också anmärkt på möbleringen och sagt att priset skulle gått upp mycket mer om han hade ansträngt sig lite. Det är ju en fin lägenhet, men folk har inte så mycket fantasi. Det är mer inbjudande om säljaren satsat lite på interiören och det hade han ju inte i det här fallet. Sen var det det dåliga vädret också. Fan, vilken tur jag har haft! Det var så mycket som spelade in: fula bilder på Internet och dåligt väder gjorde att det inte var så många spekulanter, ful möblering och kattlukt gjorde att färre blev intresserade och sen var ju den andra spekulanten ur vägen då inte tillträdesdatumet passade henne. Precis den tur vi hoppats på. I princip skulle vi kunna fräscha upp den och sälja med vinst i februari.

Sen ringde Stefan och jag gav honom den glada nyheten och sa att det var kontraktsskrivning i morgon. “Okeeeej, fan vad coolt! Så snart? Shit!” sa han. Han var förstås jätteglad för min skull och tyckte Årsta var ett jättebra läge. Jag började tala om för honom hur vi lättast tog oss till varandra (till hans nya lägenhet). Buss 4 från Gullmarsplan eller tvärbanan till Liljeholmen och sen tuben eller bara tunnelbanan. Jag har kollat upp alla sådana grejer idag. Jag kunde ju inte låta bli! Sen har jag också kollat var närmsta pizzerior och caféer finns (det finns massor) och om det är självbetjäning på Systemet i Gullmarsplan (det är det, men bara för öl). Vi bestämde att vi skulle ses i morgon.

Fredrika ringde mig också och grattade. Hon tyckte det var jättekul och ville hjälpa till med tapetsering och annat.

När morsan kom hem och det var dags för kaffe snackade vi förstås bara om lägenheten. Vad fan ska vi göra på söndagarna nu när vi inte har några visningar? Hon berättade en till grej som mäklaren sagt om Årsta. Han trodde att just Årsta skulle gå upp ganska mycket inom de närmsta åren. Södra länken har ju tagits i bruk, det har blivit en gång- och cykelbana till Söder, den nya pendeltågsstationen Årstaberg är också mycket attraktiv och man har även diskuterat om Årsta och Liljeholmen i fortsättningen ska höra till innerstaden. Det känns som om jag valt rätt område utan tvekan!

Hela den här bostadsgrejen är rätt så hopplös ibland. Helst skulle jag vilja ha en hyresrätt så kunde jag investera i aktier i stället, men det är ju näst intill omöjligt. Morsan hade med sig en tidning hem med slutpriser på bostadsrätter. Där kunde man se många av de lägenheter vi varit och tittat på. Jag insåg att jag har en chans i Kista. Det var positivt, för jag såg att jag faktiskt skulle kunna ha en chans där. Kista är ju helt okej. Det är bara ett problem: det är ganska sällan det kommer in någonting som inte har den där planlösningen då köket är i vardagsrummet. Men nån gång kanske det gör det. Eller så får man lära sig leva med det.

Ändå är det just de här visningarna man ska gå på för att göra ett klipp. När det inte ens finns bilder på lägenheten på Hemnet och mäklaren skickat ut sin gamla döva pappa för att visa. Då har man större chans att hamna i en budgivning med betydligt mindre konkurrens. Det gäller att veta vilka mäklarfirmor som inte lägger ner 100% och det börjar jag lära mig nu. Det är de mäklarna som gynnar köparen. Man ska dock inte anlita dem när man vill sälja…

Det som får en att tveka är samma gamla vanliga visa som drabbar de flesta nybyggen. Första åren får föreningen räntebidrag så att man kan hålla månadskostnaderna nere. Men efter några år (brukar vara fem år) så förlorar de dessa bidrag och då höjs månadskostnaden. Det kan röra sig om 2-3% per år på obestämd tid. Räkna på det, det kan faktiskt bli ganska mycket. Nybyggen kan även få uppskov med fastighetsskatten men även det uppskovet är såklart begränsat. Så det gäller att “göra hemläxan” som man säger och väga in den faktorn när man lägger sitt bud.

De segade dessutom med budgivningen (kunde de inte börjat i måndags?) och sen bara för att det var fredag ville de sätta igång och höja en gång i halvtimmen. De hade haft extra visningar i veckan bara för att trissa upp priset. Nej nej nej, det är det inte värt. Jag skulle i så fall behövt låna pengar av morsan och farsan och dessutom ha en hög månadskostnad. Slutpriset som det blev var absolut inte mycket för den lägenheten men det var mycket för mig och jag tror faktiskt att den skulle gått upp ännu mer. Redan det sista budet jag lade var faktiskt nästan för mycket.

Hihi, när det gäller den här typen av grejer glömmer jag fort. Jag har sett många bra lägenheter nu och jag kommer ihåg varenda en jag sett men jag är aldrig ledsen för att jag inte fick den eller den eller så. Man är ju hela tiden beredd på sånt här. Det är helt enkelt väldigt flyktigt! Och så är det ju egentligen jakten som är det intressanta… Man vet aldrig vad man får se nästa gång. På söndag är det visningar igen.

Vi ringde också till mäklaren som visade den första i Hökmossen som vi var på i söndags och det hade inte kommit ett enda bud! De hade i stället fått ett skambud men säljaren hade inte accepterat det.

Resten av dagen funderade jag över det här med lägenheter och vad jag vill ha och jag behöver ju egentligen inte större än den i Hökmossen (1,5:a). Jag kom fram till en annan grej också: det vore fan ändå smutt att försöka få låg månadskostnad. Hellre högre slutpris då. Problemet med den i Hökmossen var just att månadskostnaden låg så högt. Jag har inte bråttom, jag borde kunna ställa det kravet! Fast sen tänkte jag att jag kanske inte kan ställa sådana krav. Det jag vill ha existerar kanske inte.

Jag funderade också över varför jag hela tiden känner någon sorts känsla av utpustning när vi inte hittar någonting eller när priset går upp för mycket så det inte blir något. Vadå, vill jag inte flytta eller vad är det? Jag har försökt att finna svaret länge nu. Det jag kommit på är att det känns som om jag gör ett misstag. Det jag har kommit fram till är att den känslan antagligen kommer från att det handlar om så himla mycket pengar. Det är så mycket pengar att man kan bli mörkrädd när man tänker på det! Man är ju dessutom orolig att priserna ska sjunka tills det är dags att flytta igen, att man inte ska få ut det man lade. Sen känns det ju som om man verkligen vill hitta någonting skitbra! Det skulle kännas väldigt trist att bara vara halvnöjd med lägenheten. Högdalen är ju t.ex. inte mitt favoritområde. Stockholm är en jobbig stad. Man har ett antal stora “proppar” utefter tunnelbanan, områden som är jättedyra (t.ex. Enskede och Bromma) men kommer man utanför dem är man plötsligt ganska långt utanför stan. Det finns liksom inga kompromisser. En annan grej jag har tänkt mycket på är att jag faktiskt är ganska nyfiken på hur det kommer bli senare i höst när det är riktigt kallt och jävligt. Kanske kan man göra ett riktigt klipp då bara för att det är julklappsstress eller snöstorm. Jag tror ju lite på ödet, så varför skulle inte en pärla kunna dyka upp och minimalt med folk på visningen? Det är ju säkert färre objekt ute då, men ändå… Jag vill göra ett bra köp! En schysst affär! Eller också har jag bara förträngt att jag är rädd för förändringar… Ha!

Men jag är inte så där att jag blir ledsen om jag inte vinner. Det finns ingen lägenhet jag “bara måste ha”. Jag ser ganska kallt på saken. Slutpriset är ju en del av helhetsintrycket kan man säga. En lägenhet kan vara perfekt för ett visst pris men en ren loserdeal för ett mycket högre pris.

Det är verkligen lurigt det där med utångspriser på lägenheter. Att det kan gå upp så mycket. Man måste verkligen lära sig hur mycket priserna går upp i de olika områdena. I Stockholms innerstad kan det ju nästan gå upp till det dubbla, ja inte riktigt, men nästan. I förorten är det lite annorlunda men det är ändå lurigt. I vissa områden hamnar slutpriset ganska nära utgångspriset medan det i andra områden blir en hel siffra till på slutet.